Aftonbladet – 14 juli 1866, sida 3

mycket uppblötta och mycket hindrat isynnerhet kavalleriets och artilleriets rörelser. En kanonad, som började kl. 8 om morgonen, inledde angreppet; men först vid middagstiden företogs detta på allvar på Gitsehin-Königsgrätz-vägen. Orterna Sadowa och Lippa anföllos af fienden; striden räckte här till kl. half 2, men vi behöllo till sist dessa punkter. Framemot kl. 2 engagerade sig de förenade 8:de och 10:de armekårerna under general Gablentz samt sachsarne i striden. Denna fortplantade sig längs Bistritzbäcken till Nechanitz. Efter kl. half 3 var fienden redan tillbakaslagen och retirerade mot Josephstadt och Königinhof, i hvilken riktning kanondundret hördes allt svagare. På denna sida synes 4:e (österrikiska) kåren hafva gifvit utslaget; dess befälhafvare generalen grefve Festitics bragtes med krossad fot från slagfältet. Efter kl, 3 tog striden likväl en annan vändning. Fiendens förra angrepp var enligt vår åsigt endast ett skenanfall, för att draga våra hufvudkrafter till högra flygeln. Med sin strategiska flygel, den högra, tänkte ban derigenom kunna lättare slå vår venstra. Kavallerigeneralen grefve Clam-Gallas kommenderade denna flygel, som bestod af 1:a österrikiska armekåren ock sachsarne. Efterhand blef den ock tillbakaträngd af fiendens öfvermakt. Antända hus och byar betecknade hans väg. KL. 6 befann han sig redan nära fästningen; dock fortfor stridstumultet till kl. 7. Dold af krutröken, som till följd af det häftiga regnvädret höll sig intill marker, hade det slutligen lyckats fienden att framtränga till vår ställning i Chlum. Plötsligt och oförmodadt beskjutna derifrån i flank och rygg, svigtade de närmaste trupperna, och oaktadt alla ansträngningar lyckades det icke att hämma återtåget. Detta gick i början långsamt, men tilltog efterhand i hastighet, ju mer fiendeh trängde på, tills allt drog sig öfver Elbekrigsbryggorna och motPardubit: Förlusten kan ännu icke beräknas, men är si kerligen ganska betydlig, icke minst i kanuner, som i anseende till de uppblötta vägarne icke kunde medföras. I den belägenhet, hvari nordarmen nu befinner sig, torde ett. fortsatt försvar af Elbe icke vara att tänka på. Atertåget är fritt mot Mähren, och der torde den kejserliga armen åter finna de hjelpmedel och den moraliska kraft, som skola sätta den i stånd att för alltid fördrifva fienden från österrikisk jord. Den 8 Juli skrifves från Pardubitz, att Böhmen jemte föreningspunkten af jernvägarne samt Elben är i preussarnes händer. Om också ännu två fasta platser, Josefsstadt och Königsgrätz, finnas qvar i preussiska armåns rygg, så betyder detta föga. De äro cernerade hvardera af en division af 6:te armåkåren, derigenom oskadliggjorda, och återvägen står i och med detsamma för alla händelser preussarne öppen. Benedek är fördriyen ur sin andra position och trängs häftigt tillbaka mot Olmätz: Antingen framför eller tätt invid Olmiätz kommer det till en hufvudbatalj; eller också går han rakt till Wien. . Volks-Zeitung meddelar från Gotha den 10 dennes: Till de underrättelser jag redan lemnat om de baierska ON aa korta uppträdande i Schleusingen och Werradalen, kan jag tillägga ett och annat, som är på en äng löjligt och ömkligt. Ett ögonvittne försäkrar, att i Meiningen hade baierska soldater visat de amuletter, som de buro på bröstet såsom skydd mot hugg och skott. Om likväl någon skulle bli skjuten eller vedhuggen, så skulle han tre dagar åter stå upp för att slåss mot j eussarne. Det hade deras kaplan försäkre dem, af hvilken I de köpt amuletterna för 1 kreuzer. Efter Istriden vid Dermbach br dde bairarne sig icke om de döde och så: de, utan qvarlem. nade dem på slagfältet : preussarnes om: sorger. Ölfverhufvud ty sas preussarne vara kallade att öfverallt öfva barmhertighetens pligter. Af sjuksköterskor, transportvagnai för sårade m. m. syns intet spår hos bairarne. Hur skall det då se ut vid riks. armån! Bairarne skulle bli angripna på en rätt het dag, efter att törstat och svettats fem sex timmar, så kapitulerade de säker för ett fat öl. Det tycks verkligen. vara det högsta goda, för hvilket de vilja släss. I Meiningen befunnos der brukliga seidlar alldeles för små och de frågade om inga större funnos. Men de drucko så många fler och läto sig nöja. Från Fulda berättas den 8 dennes, att hufvudstyrkan af Falckensteins och Man: teuffels trupper med Koburgarne och en ba: taljon från Lippe Detmold marscherat derigenom, sedan Beyers kår redan tidigt på morgonen lemnat staden. En strid vänta: des vid Schichtern, der bairarne skulle ha förskansat sig, men tycks icke ha egt rum, eljest skulle vi vetat af den här. Inom tre dagar hoppades våra trupper att vara i Frankfurt. Förmodligen undvika förbundstrupperna all hopplös strid, som blott skulle föras för att rädda den militäriska hedern, och det har i sanning flutit: blod nog vid Langensalza. I Frankfurt måtte på den förra entusiasmen följt stor ångest. Några Frankfurterboar ha här berättat på fullt allvar, att staden bjudit 40 millioner föratt bli för skonad från preussarnes påhelsning. På fråga om. det menades thaler. eller gulden, svarade de att det gjorde detsamma; 40 millioner var det i alla händelser; om det också gällde fredriksdor, skulle staden gerna betala, blott stadens sjelfständighet räddades och man slapp inqvärteringen.