Aftonbladet – 7 juli 1866, sida 2

rocent, och innehåller hufvudsakligen fölande, som vi ansett oss icke böra undanålla de af våra läsare, som intressera sig ör ämnet. Det är mycket att beklaga, att engelska jankens direktörer icke nedsatte räntan i orsdags (den 29 Juni). Det finns icke nåot fall i bankens historia, då bankens änta bibehållits vid 10 procent, med ett netallförråd af 15,000,000 . Denna resery ir så ansenlig, att den under förra tider unsetts tillräcklig vid mycket lågränta, och len är verkligen så stor, att det är helt och hållet onödigt att öka den. Det är sannt, att de utländska börserna jraga åt sig mycket hitkommande guld och ilfver. Men detta är i sjelfva verket allleles i sin ordnivg. De löpande vexlar, hvarmed de internationella transaktionerna regleras, äro nu i ordning, och då vi erhälla mera ädel metall än vanligt, så är let naturligt att vi skola utbetala mera. Under sådana förhållanden kunde vi gerna nöja oss med litet mindre reserv af metaller än vanligt. Men under alla omständigheter är det alldeles öfverflödigt att under sådana tider öka metallförrådet öfver det belopp, som i allmänhet anses för tillräckigt. Engelska banken har ända tills nu qvarhållit en del af det guld, som passerar oenom landet, men den behöfver nu icke ra det; Den har nog och bör vara nöjd. Det gifves en anvan anledning till. n sådan politik. En del af temissorna från Amerika ske för tysk räkning; sådana måste gå till Tyskland, och det är bakvändt att försöka qvarhälla dem genom hög ränta, då vi ha metaller nog förut och icke behöfva dem om den kunde stanna här. Det är äfven af stor vigt att observera hurusom metallförrådet i Frankrike åter ökats med 800,000 pund sterting och nu uppgår till den förvånande höga summan at 26,000,000 pund sterling. Den har ofta de sednare åren varit endast 12,000,0 pund sterlipg och åtminstone en gång blott 5,000,000 pund sterling. Utströmningen för främmande räkning är naturligtvis högst obetydlig då den kontinentala Centralpuokten för en sådan eger öfverflöd af ädla metaller och penningar till en ränta af4 pröe. Det finces för närvarande ingen särskild anledning att vänta en kontinental utströmning af klipgande valuta, uten tvärtöm ålla möjliga skäl att icke vänta någon sådan. Det är dessutom ganska säkert att förtroendet i England icke återvänder under det att räntan är 10 proc. . Sensibelt folk i landsorten dömer hufvudsakligen efter de synliga händelserna. De säga vidshvarje argument om förtroendet, ?banken måste veta någonting, den hölle icke annars så hög ränta?. Inga tryektå berättelser taga sådant folk ur gin tro, ty de veta att ingenting ondt får omtelas i tryck, förrän det är fullt konstateradt. Om äfven Overend Gurney komp:s insolvens hade varit med visshet känd 24 timmar före katastrofen, skulle ingen vågat skrifva derom, emedan den som gjort sig skyldig till något sådant, skulle blifvit mycket illa. bedömd och klandrad. De fastbälla egensinnigt vid sina idter och ju bättre bankens ställning visar sig, ju fastare inrotar sig den meningen, att banken mätte känna eller misstänka någon förskräcklig londonerhemlighet. Landtboerna argumentera sålunda: ?Med en så vacker summa sem 15,000,000 pund sterling i klingande valuta, skulle banken hafva nedsatt diskonton; om det: icke funnes något bakom kulisserna som vi ej känna.? Banknoterna, som skulle fylla bänkens kassahvalf, komma aldrig dit förrän signalen är gifven, tills den oundvikliga åtgärden är vidtagen, tills de händelser inträffat, som hvar och en förstår öch hvar och en med oro väntar på. Man har påstått sig icke kunna nedsätta diskonton, emedan 10-proc.-räntan är ånbefalld i en eskattkammarorder (Tressury letter) och emedan man fortfarande är :beroende af denna order. Man säger att anledningen härör deraf att stora summor måste vid de regelmessiga qvartälsligvidertia gå ut till allmänheten, hvilka kunde reducera bankens reserv till 3,000,000 pund sterling eller deromkring, och om liktidigt en guldutströmning skulle inträffa, skulle bankdepartementet försättas i fara och en ny suspension af bankakten blifva följden?. Men antagom, att bankens direktörer verkligen resonera så, faller ju hela skulden på mr Gladstone; det: bevisar icke att ej räntan kan nedsättas, det visar endast hvad som är hindret derför, och det är högeligen beklagansvärdt, att vi undem närvarande interreghum icke genast kunna se klarti saken, diskutera den, eller erhålla förklaringar af parlamentet. Det finnes ingen skälig anledning hvarföre en högre ränta eller 10 proc. skulle bestämmas genom ett tillåtelsebref, mera än vid en nedsättning till lägre räntefot. Anledningar till ett sådant bref är landets temporärt förstörda eller minskade kredit, hvarigenom ett större belopp af banknoter är nödvändigt. Men ett sådant ondt botas icke med en hög räntefot; tvärtom det onda snarare förvärras då penningar äro dyra, än då de äro billigare. Om penningar blifva billigare skall förtroendet snart återvända; det skall ökas i samma mån som räntan faller. 1847 och 1859 var paniken uteslutande merkantil, och kurerades hastigt, så snart som beskaffenheten af handelsrörelsen ändrades, och tillräckligt med metallisk valuta influtit; men en kreditpanik, eller en bank-kris är en mycket ömtålig sak, de rubba förtroendet i dess inre grundvalar. Ingenting botar det onda så lätt som låg ränta och det är således alldeles oriktigt att bibehålla en hög ränta för sådant ändamål. i Om skulden för dröjsmålet faller på bankdirektörerna eller på regeringen veta vi icke; men må det bero på hvilken som helst, så måste saken undersökas och det onda förekommas. Bankreserven måste under de närmaste 14 dagarne blifva mindre än den nu är, och det skulle vara högst förderfligt om ett uppskrämmande pris på pepningar ännu längre genom konstlade medel bi behölles. Enligt ingången underrättelse från London blef icke heller i torsdags bankdiskonton nedsatt. Å mmmmm— ! Ll LITTERATUR-TIDNING. Innehåll: Atterbom, Estetiska afbandlingar. — Spongberg, Öfversättning af Sophokles Ajas. — Hildebrand. Svenska folket under hednatiden. —