Aftonbladet – 7 juli 1866, sida 2

olyckliga bref, skrifna när jag var blott sexton år, Molly! De äro som en krutmina under mina fötter; den kan springa hvilken dag som helst, och då farväl med fader, moder, hem och allt!? Huru skall jag få dem af honom?? sade Molly begrundande;?ty jag skall hafva dem. Om jag hotar honom med pappas mellankomst, så vågar han ej oeka.? Ah! Ja, men ser du, han vet just att jag är mera rädd för att låta din far få veta allt detta, än för något annat i verlden.? Och ändå tror han att han älskar dig ! ?Ja, på det sättet visar han sin kärlek. Han säger ofta att han ej frågar efter genom hvad medel han förmår mig att blifva hans hustru, ty sedan är han viss på att jag skall älska honom.? Cyntia började gråta af trötthet och bedröfvelse. Mollys armar voro i nästa minut omkring systerns hals, hon tryckte det vackra hufvudet till sitt bröst och smekte dess kind, som om Cyntia varit ett litet barn. Ack, det känns så godt att ha fått säga dig allt!? hviskade hon. Och. Molly svarade: Jag är viss på att vi ha rätten på vår sida och derför tror jag också bestämdt att han skall och måste återlemna brefven.? Och taga penningarne?? sade Cyntia, ifrigt, seende upp på Molly. Han måste taga emot penningarne. Ack, Molly, det är omöjligt att kunna reda den här saken utan att din far får veta alltsammans! Jag ville mycket hellre fara till Ryssland och taga tjenst der. Jag tror nästan att jag hellre gifte mig med — nej, nej, det kunde jag ieke!? tillade hon rysånde. ?Men han skall icke få veta det, söta Molly, han får det icke. Jag kunde ej uthärda det. Jag vet icke hvad jag då skulle göra. Lofva