Aftonbladet – 5 juli 1866, sida 3

19 a FEJÄM MI IN RpPUPNID8B 205 UM HJ US ,! På floden tänkt: hvarföre är du icke mera pung, då du var poet, du skulle då nu riki Itigt kunnat njuta och vara förtjust?. Men tnu var jag det ändå! Jag anlände således till hotellet, som bår Rolands namn. Jag märkte snart att det var en fallen storhet, liksom borgen på klippan, att det öfverflyg-Ilats af jernvägestationen och sina yngre 1 grannar. Hotellet var dock rätt ståtligt med tlen kallvatten-kurinrättning, som ingen nuI mera begagnade. Jag kom in ien stor förs IIstuga, i hvilken stodo tvenne stora skåp af tek, bonade och mörknade af ålder. rån tjen stor matsal, sparsamt upplyst, kom en franmal man med silfverhår emot mig och I bjöd mig in, det var värden. Vid bordet .Isatt blott en gäst till, en yngre man, mörk ;Joch tyst med Göthes Faust uppslagen framför sig. Han var en bekant till värden, -Ihvilken också trekterade honom med sina I bästa viner. Efter maten gingo vi, den Junge mannen och jeg, ut på en promenad Jlängs Rhenstranden, på en chauss med stenbalustrad. Från klostret på Nonnenwerth I hördes nunnornas sång. Det var en intelTligent och egendomlig man, sträng katolik Ji religion, liberal till sina politiska åsigter. Det nu uppståndna kriget var honom en I fasa, det saknade ell rättsgiltighet, ansåg han, och då jag invände att Preussens uppträdande kan medsigföra Tysklands verkliga enhet, så svarade han att det ock kan medföra total förlust af folkets frihet. Småfurstarne vöre beskedliga, tillade han, många af dem hade gifvit goda konstitutioner och togo ringa skatter — jeg tror motsatsen och att preussiska regeringen i detta afseende bereder ris åt sig sjelf — men att enheten i alla fall, på fredlig väg, snart skulle blifvit iståndbragt utan att derföre, såsom nu, de ädlaste krafter behöft spillas och trampas under det. bbrbariska krigets fötter. Han, det märkte jag, liksom nästan hela befolkningen i Rhenprovinserna, hatar Preussen och ess regering; hvartill väl ock religionsskilnaden gör sitt till. Huruw Tyskland på den långsamt mognande öfvertygelsens väg skulle komma till enhet är svärt att inse; en gåog måste deck småfurstarne bortjagas och det går eldrig med. godo. Emellertid är kriget i högsta grad impopulärt i preussiska Rhenprovinserna, hvilkas lifliga affärsverksamhet, ej minst vid Rhenstranden inkomster g-nom resande, nu lider svårt afbräck. Också var min nya bekante köpman från Köln. När vi kommo tillbaka till hotellet, var värden gången till hvila. Jag fick mig ett ljus och ad att bli väckt klockan-5. Men jag vaknade af mig sjelf kl. 125 och tänkte just då jag steg upp och gick till fönstret, att ou var jag riktigt tidig af mig, då jag till min förargelse.ser min förlorade .amerikanare, i fullfärdig reskostym, styra fram förbi fönstret. Jag skrek till bonom ett godmorgon? och fick sver från nedre vådingen af min värd, som redan var uppstigen. Jag skyndade mig uti den herrliga morgonluften, som ångade af rosendoft; gården var liksom ett rum, dunkelgrönt af rosevbuskar och en liten spring: älla vederqvickte ögat. Jag måste emellertid först bese min -.värds kallvattenkur-inrättningar, på sina skrufvar och gat mig, in effigie naturligtvis,. både: sittbad, strålbad, duschoch regnbad m: im: Detta gjorde honom l ett synbart. nöje. ..Han hade förut vårit rik . mav, men blifvit förstörd genom jernvägen, med hvars: direktion, somgubben kallade ?privilegirade banditer --och rtöfvare?, han fört de mest egensinniga och hårdnackade processer. Han följde mig ett stycke och visade vägen uppför berget. Den gick. genom vinberg och gröna snäår. -Välkommen till det lilla utskjutande templet fick jag sigte på min amerikanare med sin förargliga, misstänksamma min och dito sjelfbelätenhet. Han hade kommit med sin hustru, som för ögonblicket var i Wiesbaden, till Europa, som han ämnade beresa i tre år. Förliden vinter hade han bott i Berlin, nästa vinter skulle han -boi Rom. Han beklagade att Qvinnorga ock bärnen i Europa mäste arbeta som djur och trodde att Kölnerdömen aldrigsskullecbli färdigs De arbeta gjumed sä ringa krafter, tillade her: i Amerika skulle. man i sådant fall som detta höra bullret af hackor och slefvas på en qvart mils afstånd. Han tycktes ba reda på Fredrika Bremers skildringar om Amerika, men såg generad ut när jag talade om henne; jag misstänker storligen att mannen var nå nn skandinavisk amerikaniares Vi skildes t och jag fortsatte min väg uppåt klippans spets. Sidorna stupade ned, bevuxua med sköna, smidiga acacier, som sköto högt upp i höjden och skuggade marken. Det var så varmt, så mildt och romantiskt pittoreskt på en gång. Jag såg nu de herrhga stränderna med sin blommande kultur i morgonBolens fulla ljus. Från kyrktornen, på olika håll, hördes alltemeHånåi klockljud, på floden skoflade då och då en ångbåt och under mina fötter ilade, med -knappa femton minuters mellantid, jernvägståget fram med brusande fart. Snedt öfver reste sig Drachenfels och midfför i sjelfva floden lågo Nonnenwerths hvita klosterbyggnader på sin med planteringar i rutor tecknade lilla jemna holme. Här voro så många särskilda elementer fcrenade till ett harmoniskt helt. Naturen hade gjort sitt till, men menniskokulturen ännu mer, och jag tror att Rbens skönhet icke blott härrör af de pittoreska stränderna, af minnesmärken efter de fordna borgarne. utan lika mycket och måhända mer genom -den lifliga odling, som förenar gig med allt detta. Menniskan är ännu etörre konstnär än naturen, och en vaggande åkerteg, en blommande trädgård, ett grönt vinberg med sina ränder; en kyrka med gin spetsiga spira, de plaskande -ängbåtarne, ja sjelfva jernVägstäget, som brusar fram som en åsksky — fvilken skönhet.bereda de ej ett redan förut skönt landskap? Och här tinnes allt så lifligt, så rikt, så tätt bredvid hvartannat. Folkets lynne i dessa välvignåde nejder är också så mildt och älskligt, öppet och varmt, som naturen. Det är en himmelsvid skilnad mellan folket här och på de Brandenburgska slätterna. Det sednare är kraftfullare, men mera prosaiskt och kärft. Au revoir. å (Forts. följer.) vackra lönnträd, som reste högt sina pelare, ) som ingen numera begagnade. Han vredl j