Aftonbladet – 5 juli 1866, sida 3

. Naturligtvis har jag uteslutande uppehålJlit mig i dömen; jag hår der drifvit af och an, nere i kyrkan, längs gallerierna, uppe på taket och sist i tornet, på midten af korset, der jag hade en utsigt öfver det sölbelysta Rhenlandet, med BSiebengebirges tandade kam i söder och vida, gröna slätter rundtomkring. Det var ju vid Rhen sagan låter Sigurd Fafnisbane, nordiska diktens Achilles, bli förtrollad och svekfullt dödad. Kommer du ihåg Dumas saga om dömens i Köln byggmästare? Jag berättade den för den italionske doktorn, under det vi vandrade tillsammans. Han rådde mig välvilligt att icke tala tyska när jag kommer till Italien, emedan det under närvarande förhållanden kunde förorsaka mig obehag; fransyska vore nästan lika oanvändbart, ty fransoserna — försäkrade mig min hygglige doktor — äro grundligt hatade ?såsom röfvare af Nizza, ett italienskt land? — och vi hysa ingen tacksamhet mot Frankrike?, tillade han, ty det har gjort sig så väl betaldt?. Slutligen sade han mig, att om jag talar engelska får jag betala plumpt på alla hoteller — angenäma utsigter, då italienska är nästan likd främinande för mig som svenska för italienarne. För ögonblieket sitter jag och skrifver i ett eaf, der man slåmrar, pratar öch spelar dömino med oerhördt .buller. Just nu drog förbi mitt fönster en löjlig engelsk femilj, med frun i spetsen, och ciceronen — en ohyra i Köln — slutande raden. . . . Men jäg återvänder till dömen. Arbetet har synbart fortskridit, sedan vi voro här f.r två år sedan. Massan af gamla stenruekel, hvilka såsom svampar hade bitit sig fast på kolossen mot nörra sidan, är också pu undanröjd, och en murad plan låter kyrkan oskymd resa sina former. TIvone i dömen möttes jag genast, såsom jag vänlade mig, af vaktmästaren med långa skägget, svarta kalotten och silfvertallviken i handen. ?Zum Dombav?. Jeg epråkade hovom förtroligt. an, ..och han berättade mig hvad som pssserat med dömen under dessa sednaste tyenne år. Huru vacker, huru bögtidlig är icke denna byggnad! De götiska dömerna äro utan tvifvel det rätta arkitektoniska uttrycket för den ursprungliga kristna bulten. Jeg talar ej om Kristi egen lära, en blef icke förstådd ens af hans egna rjungar, utan om den kristna religion, som störtade antikens gudar och böjde folkvandringeus horder uhder korsets börda. Korset, se der den kristna religionens utsprungliga kraft; förekt för jorden och längtan mot himlen, .obetingad tro på underverket såsom Guds mystiska uppenbarelse och kyrkan såsom förmedlarinna deraf, såsom kroppen för dess fortgående verknivgar — se der de ider, som byggt de götiska, underbara ogh .djerfva dömerna. Hvad är. väl protestantismens kyrkor motdessa? Prosan bredvid poesien, det torra, inskränkta förståndet vid sidan af den glödande fantasien. Men det kommer en annan tid, då katolicismen och protestantismen skola uppgå ien ny, en utveckiad kristendom. Den 22 Juni. Skulle du kunna gissa hvar jag nu sitter och skrifver? Uppe på sjelfva Rolandseck, med Nonnenwerth vid mina fölter och Rhen, såsom ett. gröngult, band, på ömse sidor. Jag sitter vid ett bord, ännu vått af nyss fallet, ljumt:sommarregn, har tätt framför mig den gamla Rolandsruinen, och till ven-: ster; öfyer Rheny -ser jag Drachenfels, un-; der trettioåriga kriget -besatt af.syenskarne, präktigty-djerft. nedblickande i sin gråa ålderdomsskrud och förvittrade tinnar. : Jag befinner mig således midt inne i den tyska och medeltids-romantikens land. , Du minnes väl Ritter Toggenburg?, Schillers romans? Det är just Åtolandseck och NonnenwertH, som utgöra lockelsen för hans dikt. Jag hör klocktornen ljuda från de odlade stränderna, luften är uppfylld af ljufva dofter — det är alldeles som vore det söndag. Jag kom hit i går efter en förtjusande färd pr ängbåt från Köln. Det var enstor, grönoch hvitmålad flodbåt, beqvämt inredd, med bredt däck, soffor och stolar. Mellan Köln och Bonn ser man bara gröna, släta stränder, säfbevuxna eller med låg, brant kant, ofvanom hvilken gröna träd och hvita boningar framblicka. ördiga ängar och böljande sädesfält sträcka sig ut i floden, och här kunde nog elfvorna dansa, såsom Bulwer beskrifver i sina ?Pilgrimerna vid Rhen?. Men så nalkas man allt pärmare och närmare, ?BSiebengebirge?, stränderna bli alltmer. bebyggde och odlade, och efter en temligen tvär krökning är man i Bonn, miversitetsstaden, treflig och täck. Viuppehöllo. .o8s der blott några minuter, lemna bakom ,08s Bonn, hvars torpspiror och hustak sjunka undan i den glänsande altonrodnaden, som gjuter sig såsom ett färgbaf öfver staden och strändernå, hvilka på ömse sidor utgöra ett fortgående panorama af älskvärdaste odling, täcka hus, prydda med murgrön, tornspiror, ängar, lunder och vinperg.. Men vi göra höger-om och se framåt. Här blickar månen från himlen, stränderna resa sig allt brantere på ömse sidor, till nöger reser sig Godesbergs ytterst pittoreska rain, från spetsen af en på en äng uppstigande klippkägla, till venster ländsätta vi, passågerare i det täcka Königswinter, uldeles. under foten af det höga Drachenels. Jag kunde se vackra damer, troligen :esande . engelskor, spatserande på. en med nurgrön klädd. veranda, jag hörde deras öster och. skämt. Men framåt! Vi fara örbi. Brachenfels, Siegbefigebirge öppnar mörka klyftor, alldeles. blågröna af tät vesetation, kanske stora träd, fastän det härfrån ser ut som buskar. 4 2 Å Ned till floden. krypa, eller gå långsåt, ägom. en smal remsa, vinberg,. åkrar och rädgårdar, täckt randade i olika skurna ormer. Nu reser gig. till. höger en brant kuren klippa, med ett litet tempel på ett utsprång och der ofvan. en: fristående7grå walfbåge — det är Rolåndsruinen. Fram: ör 083 reser sig mellan gröna trädmassor, welt lågt vid floden; en stor byggnad som tt slött. med höga fönster och en tornspira, ionu några skofveltag, och -vi se att.det är n holme, somsskiljer sig från Rolanässtran! ten — det är Nonnenwerth; så täckt, så ridlyst, så ensamt midt i denn skönhet. Ah! utropade både en bredvid mig stående merikanare och jag Oftivilliot. ns en oano Rn a ng TA ait nde rag En NA So år Se el ölet fa St nt RR ot 0 TN Tre