Aftonbladet – 4 juli 1866, sida 3

1 FP RR er Pr ob oe te 4 j I denna tapperhet. dock ännu ovisst. Vi hafva tagit talrika fångar. Skalitz är i mina händer. Mina trupper äro efter två dagars batalj fulla af mod och glädje samt utbryta i höga jubel rop. Steinmetz. Om striden vid Minchengrätz yttrar Preussische Staats Anzeiger: Prins Fredrik Carls armå, i förening med general Herwarths trupper, har den 28 Juni bestått en lycklig fäktning och tagit Minchengrätz. Preussarne hade att strida på en ytterst svår terräng samt öfvervinna ett ihärdigt motstånd af fienden, som bestod af brigaden Kalik och sachsiska afdelningar. Fienden drog sig skyndsamt tillbaka öfver Färstenbrick. Deras förlust uppgick till minst 2000 man; 7:de preussiska divisionen tog ensamt 600 fångar. Från Reichenberg skrifves den 28 Juni på aftonen till Kölnisehe Zeitung om de två första dagarnes strid vid Nachod samt de här ofvan omtalade fäktningarne inorra delen af landet, hvarefter korrespondenten fortsätter: ?Alla tre preussiska armåerna äro nu förenade och utgöra en styrka af nära 280,000 man. Buntzlau lär vara i våra händer och vägen till Prag ligger öppen för oss. Österrikarne ha kämpat med förtviflad tapperhet, officerarne ha hjeltemodigt ilat I framför sitt folk med sabeln i hand, men allt förgäfves, ty mot preussarnes öfverlägsna manövreringskonst och det fruktansvärda tändnålsgeväret förslår icke blott För att förekomma för tidig skjutning, låta preussiska officerarne soldaterna först i sista ögonblicket ladda; men derefter följa 5—6 salfvor med sädan snabbhet, lugn och säkerhet, att hvarje äfven det häftigaste anfall blir afslaget. Afven kavalleriet ger fienden först 2—3 salfvor med sina tändnålskarbiner, bringar derigenom österrikiska kavalleriet i oordning och spränger det derpå fullständigt med sabeln i hand. båda sidor lärer kämpas med den yttersta förbittring.? Med anledning af Sachsens plötsliga utrymmande skrifver Kölnische Zeitungs militärkorrespondent: ?Det är omkring två år sedan jeg första gången talade om våra tyska stridskrafters splittring i många små särskilda kontingenter, om vår ömkliga för bundsmilitärförfattning samt om omöjligheten att inom en kort frist uppställa en duglig, fullrustad och slagfärdig förbundsarme mot en stor, väl disciplinerad armå, sådan som den franska eller ryska. Jag anmärkte då att samtliga de kombinerade tyska förbundskårerna icke ens varit i stånd att taga Däppel, emedan de alla tillsammans icke kunnat anskaffa åttio grofva, refflade belägringskanoner, och att en öfvergång af en kombinerad förbundsarmå, sådan som preussarnes till Als, skulle vara en ren omöjlighet af brist på pontonierkompanier. Dessa påståenden angrepos häftigt af åtskilliga medelstaters generalstabsofficerare, utan att dock blifvai minsta mån vederlagda. Men bevisas icke mina ord fullständigt af dessa mellanstaters beteende nu? Allt sedan medlet af April började man rusta i Sachsen, kastade onyttigt bort hundratusenden genom fönsterna, och enda resultatet af dessa storståtliga rustningar var likväl att sachsiska armån utan att lossa ett skott hals öfver hufvud måste utrymma landet. Hannover och Kurhessen ha ständigt lekt soldater? och årligen offrat stora summor på krigsministeren, generalstaben 0. 8. v. — och följderna äro dock alltför bekanta att här behöfva upprepas. I Wixrtemberg, Baiern, Hessen Darmstadt och Nassau rustas också sedan några veckor med vanvettig ifver, och likväl har man ännu icke blifvit i stånd att skicka 70—80,000 m:n verkligt krigsdugliga trupper i fält, ty än fattas det ena än det andra och efter vanan skjuter den cna småstaten skulden derför på den andra. Om denna förbundsarmås ärofulla bedrifter har ingen menniska ännu hört ett ord och lärer heller knappast få höra något. Preussen började rusta vid samma tid som alla dessa småstater; nu stå 580,000 man preussiska trupper under vapen, och hvarje preussisk landtvärnsbataljon är bättre rustad för kriget och mer verkligt krigsduglig än kurfurstens af Hessen lifgarde eller konungens af Wärtemberg så kallade elittrupper ; det har striden mot österrikarne redan fullt bevisat och kommer genom sina följder att ännu mer bevisa det. Från Sigmaringen berättas den 27 Juni, att wiirtembergarne dagen förut ryckt in der och fördrifvit preussiska regeringen. Sigmaringen är, som våra läsare torde ha sig bekant, hufvudstaden i furstendömet Hohenzollern: Sigmariogen, hvilket nu tillhör Preussen. Det omgifves liksom HohenzollernHechingen af Wirtemberg och Baden.