Aftonbladet – 4 juli 1866, sida 2

Jag erkänner att detta ej är rätta ordet?, sade Cyntia, djupt rodnande. Jag höll af er då — ni var nästan den enda vän jag egde — och om det varit fråga om giftermål då genast, skulle jag kanske ej gjort någon invändning. Men jag känner er bättre nu; och ni har på sednare tider så förföljt mig, att jag säger er ännu en gång — ehuru jag sagt det så ofta, att jag är trött vid dessa samma ord — att ingenting i verlden skall förmå mig att gifta mig med er. Nej, ingenting. Jag ser att jag ej kan undvika skandalen nu, och förlora alla de få vänner jag eger, men det får cke bjelpa.? ?Aldrig skall du förlora mig?, hviskade Molly, rörd af den sorgsna ton hvari de sista orden uttalades. Det är bra hårdt, detta?, säde mr Preston. Ni må tro allt ondt ni vi!l om mig, Cyntia, men jag tror ej att ni kan betvifla min varma, oegennyttiga kärlek för er. Jo, jag tviflar just på .denna?, svarade Cyntia, modigt. ?Ah! när jag tänker på den verkliga kärlek jag sett — den som alltid tänkte på andra före sig sjelf —? Hon afbröt meningeu hastigt, ty Kon var rädd att förråda för myeket för honom. Kallar ni icke detta kärlek?, sade han, Patt vänta i åratal, att tiga, då tystnad tordrades, att lida ef svartsjuka och dock låta. sig förbises, att lita på en sextonårig flickas högtidliga löfte — ett löfte som blef opålitligere, ju äldre denna flicka blef. Cyntia, jog har ålskat er och jag älskar er ännu, och jag kan icke afstå från att ega er. Blif blott min och jag svär att göra allt för att viona er genkärlek.? OQO, jag önskar att jag aldrig lånat de olyckliga enningarne — deri låg upphofvet till hela olyckan! Ack, Molly, jag har sparat och sparat för att få ihop summan, och