Aftonbladet – 26 juni 1866, sida 3

las acnhn J IHSLUNUenHAaE JU: UTRIKES, FRANKRIKE. Lagstiftande kåren sysselsätter sig för närvarsnde med att diskutera rmilitärbudgeten; men som det är strängt förbjudet att vidröra dagens händelser, är denna diskussion föga intressant. Majoriteten och presidenten vaka noga öfver, att det första ord, som kunde låta illa i de kejserliga öronen, genast förqväfves af sorl och presidentens klubba. Den 19 dennes erhöll kåren del af ett kejserligt dekret, som förlänger sessionen till den 30 Juni. ENGLAND. Correspondance Havas tror sig veta, att engelska regeringen låtit tillställa sina drplomatiska agenter ett cirkulär, som redogör för hennes ställning under den nuvarande krisen. Likasom Frankrike har Englands regering gjort allt för att förhindra kriget, och lika som nämnda land vill England blineutralt, Lord Clarendons depesch skall likväl låta förstå, att denna neutralitet skall upphöra i samma ögonblick den orientaliska frågan åter kommer å bane. ITALIEN. Det manifest, som konung Victor Emanuel utfärdade till sitt folk, då han den 20 dennes afreste till armån, lyder sälunda: . ?Det är redan sju år sedan som jag, då Österrike angrep mina stater, emedan jag i Europas råd hade upprätthållit fäderneslandets gemensamma sak, åter grep till svärdet för att försvara min tron, mitt folks frihet och det italienska namnets ära. Segern stannade på den goda rättens sida. Ar-. måns tapperhet, friskarornas biträde, folkets enighet och klokhet samt en högsinnad bundsförvandts hjelp förvärfvade oss pära nog hela Iraliens frihet och oberoende. Vigtiga bevekelsegrunder, hvilka vi måste resj ektera, hindrade företagets fulländning. En af Italiens ädlaste provinser, som folket önskar förena med min krona, och som blifvit oss särdeles helig och dyrbar genom dess hjeltemodiga motstånd och oaflätliga protest mot det främmande herraväldet, stannade i Österrikes händer. Ehuru det smärtade mig djupt, afhöll jag mig dock från att ytterligare oroa Europa då det önskade fred. Min regering beflitade sig om att fullända verket i de inre angelägenheterna, ait öppna källor för välståndet, att förstärka fäderneslandets landtoch sjömakt ch sålunda afvakta ett gynnsamt tillfälle att äfven göra Venetien oafhängigt. Ehurna ett sådant dröjsmål icke var utan fara, måste vi dock lägga band — jag på mina känslor som italienare och konung, och mitt folk på sin välgrundade otålighet, och endast sträfva att bevara nationens rätt, kronans och parlamentets värdighet i sin fulla styrka, på det Europa mätte kunna se hvad som passat sig för Italien. Nu har Österrike plötsligen rustat sig af all makt vid vära oränser och uppträdt, utmanande oss med sin fiendtliga och hotande hållning, för att störa rikets fred och reorganisation. Jag besvarar denna orättvisa utmaning genom att gripa till vapen, och det har varit en herrlig syn att se den ifver och den entusiaem, hvarmed I skyndat till armen och till de frivilliges fanor. Icke desto mindre gaf jag, då de vänskapligt sinnade maklerna sökte lösa svårigheterna på en konoress, det sista beviset på mitt sinnelag, i det jag skyndade att antaga inbjudningen till kongress. Men äfven denna gång vägrade Österrike att uvderhandla, visade tillbaka hvarje öfverenskommelse och gaf derigenom ett nytt bevis på att det väl litar på sin makt, men icke på en god saks betydelse eller på sin rätt. Äfven I, italienare, kunnen förtrösta på er makt och med stolthe: blicka på er tappra arme och starka flotta. Dessutom kunnen I äfven förtrösta på er heliga rätt, hvars slutliga seger är otvifvelaktig, då den finner så starkt stöd i allmänna opinionens dom och Europas sympati, då Europa vet, att ett oafhängigt Italien skall vara en garanti för fredens och ordningens upprätthållande i denna verldsdel. Italienare! Jag öfverlemnar regeringen åt prinsen af Carignan och fattar ånyo det svärd jag förde vid Pastrungo, Palestro och San Martino. Jag känner att jag skall uppfylla det löfte jag gjorde vid min högsinnade faders graf. Jag vill ännu en gån; bli italienska frihetens främste soldat!? I Rom har plötsligt en ministerkris inträffat. Kardinal Antonelli har tagit afsked och kardinal Altieri trädt i hans ställe. Sedan aderton år tillbaka var Antonelli själen i den romerska politiken, om han också icke var Pio Nonos bäste vän. För öfrigt behöfver denna underrättelse vidare bekräftelse. Ett svar, som påfven gaf på kardinaleinas lyckönsgan den 17 Juni, då årsfesten af hans tronbestigning firades, tyckes ha varit ganska anti-italienskt, åtminstone meddelar telegrafen, att påfven uttalat sig mot biskoparnes och presternas förföljande i Italien. De italienska tidningarne förklara att, äfven den venetianska frågan oafsedt, det för Italien är af högsta vigt att Österrike icke erhåller öfverväldet i Tyskland; ty detta skulle innebära ett förnekande af nationalitetsprincipen och hota Italien med återställandet af dess småstater. Preussen och Italien äro på det innerligaste förenade genom neutralitetsprincipens band; konung Victer Emanuel och konung Wrbelm respektera denva princip och skola gemensamt förfäkta densamma mot österrike: För öfrigt afvisar man på det bestämdaste hvarje tanke på möjligheten af separat-underhandlingar och framför allt österrikiska yttranden, att Venetiens afträdande sannolikt skulle spränga det italienskt-preussiska förbundet. Det europeiska statssystemet måste återställas på grundvalen af nationaiitetsprincipen och störtandet af det habsburgska öfverväldet. NORD-AMERIKA. Från Newyork meddelar City of London följande underrättelser för d. 9 Juni: Omkring 2000 fenier under general Spear ha öfverskridit den canadiska gränsen och besatt Pigeon Hill. Det berättas, att de nedsablat en britisk kavallerikår och eröfrat tvenne fanor, Unionsmyndigheterna ba arresterat feniernas officerare. — Förenta staternas senat ha antagit rekonstruktionskomitens resolutioner, enligt hvilka representationen skall baseras på den röstberätt gade befolkningen, och enligt hvilken alla i Förenta Staterna födda eller naturaliserade äro statsborgare. Torganläggningen i Klaratrakten. Vi meddela härnedan fortsättningen och slutet af det anförande, rörande denna för hufvudstaden vigtiga angelägenhet, hvilket hr Dufva höll vid stadsfullmäktiges sednaste sammanträde. Denna del af anförandet, hvari frågans finansiella sida hufvudsakligen helvsteg Ede sålunda: