Aftonbladet – 25 juni 1866, sida 3

USA Te Någon utsigt alt ater sammankomma tl å I rådplägning om det som för alla är dyrbart och heligt och som behöfver nedläggas i den förtro. liga vänskapens och broderlighetens sköte. Det är visserligen sannt, att icke alla vårt stånds medlemmar haft fullkomligt ehahahda meningar i det som offentligt och enskildt oss sysselsatt, och att till följd deraf icke alla varit med kän slans hela värma och innerlighet med hvarandra -förbundne. Men det är icke mindre sannt, att vi alle varit revlige vänner och trogne bröder. i Skole vi nu upphöra att vara detta? O nej! Om vi ock upphöra att i yttre måtlo som stånd samlas, hvarföre skulle vi upphöra att som prester vara förenade? Vi hafva ju många, vi hafva stora ting, som oss sammanbinda. Vi hafva en gemensam tro och bekännelse att begrunda och fortplanta, ett gemensamt verksamhetsområde att uppodla, en gemensam strid mot gemensamma I fiender att kämpa, gemensamma segrar att vinna, ett gemensamt jordiskt fädernesland att älska och gagna, ett gemensamt himmelskt fädernesland att med ifver eftertrakta. Må vi låta allt detta för oss gemensamma hålla oss tillsammans när tidsförhållandena vilja oss åtskilja. Och må det ock hålla oss tillsammans med våra menigheter och med alla deras medlemmar, äfven när några, äfven när många af dessa yrka en skilsmessa. Må den svenska prestens lösen vara enhet, äfven om tidens är upplösning ! Vi säga hu hvarandra ft . Vi säga det med eksfullt sinne. Vi säga det ined de bästa skningar för hvarandras framgång och välbefinnände. Sådana önskningar äro mina önskningar till eder, älskade bröder! Vare de ock edra vill den gamle talmannen, till det svenska pre steständets siste talman, Hafven tack för eder vänskap, allt edert öfverseende, allt edert förtroende! Haf du, käre broder, som befunnit dig vid min sida och troget bjelpt mig i öfverläggningarnes ledning, haf du min hjertliga tacksägelse, hvari utan all inskränkning alla ståndets ledamöter instämma — haf du vår gemensamma tacksligelse för ailt ditt ädla och redliga nit, för all din lugna, milda, kärleksfulla oförtrutenhet! Hjertlig tacksägelse tillkommer ock den skicklige, rättsinnade, i sina pligters utöfning alltid trogne och pålitlige man, som stått i spetsen för ståndets kansli, liksom alla hans biträden. Varen I alle, mine ärade och älskade bröder, vare ock den, som nu till eder har talt sitt sista ord, varom vi alle inneslutne i vår gode Himmelske faders barmhertighet och nåd! Bevare ock Han vår jordiske konung, dess riken och alla dess rättsinnade undersäter ! Borgareståndets talman tog farväl af ståndets ledamöter med följande ord: Herr vice talman, mine herrar! Sedan alla öfliga formaliteter, så långa och mångartade, blifvit behörigen uppfyllda, återstår mig blott att till eder mine herrar uttala afskedsordet i denna den sista skilsmessans stund. Huru ofta under förflutna riksmöten hördes ej från våra läppar den frågan: När skall riksdagen ändtligen taga slut?? Och dock, när vi hunnit målet, blef den efterlängtade stunden icke glädjens eller belåtenhetens. Från gjorda bekantskaper och vunna vänner skildes man icke utan saknadens vemod, oaktadt vi då alltid hade framför oss möjligheten och hoppet att åter här sammanträffa. Nu mera är ett sådant sammanträffande icke möjligt, och skilsmessan blifver derföre af så mycket större betydelse. Det torde vara förlåtligt, om jag vågar uttala den öfverygelsen, att vi i dag upplefvat en tilldragelse af törre inflytande på Sverges blifvande öden, än vi ens kunna ana. Det är också med det djupaste allvar och beklämdt hjerta jag går att till eder mine herrar uttala mitt vänliga, mitt uppriktiga farväl. Borgareståndet har under en lång följd af riksdagar vunnit både i anseende och inflytande. Här uttalade principer och åsigter, hafva, om än efter många och heta strider, vanligtvis förr eller sednare blifvit rikets ständers beslut. Borgareståndet hade således allt skäl att vara belåtet med sin ställning inom representationen. Och dock hafven I mine herrar ädelmodigt på fosterlandets altare offrat det borgerliga elementets så stora intressen. Måtte inom den nya representationen samma ädla och frisinnade åsigter göra sig gällande som de, för hvilka I mine herrar så-manligt och med så stor framgång käm pat. Den uppoffring, borgareståndet gjort af sin sekelgamla representationsrätt, skulle i sanning blifva ett förgängelsens onyttiga verk, om landets blifvande öden komme att bero af de ofta nog ej så alldeles ointresserade meningarne inom en enda samhällsklass. Men såsom en följd af det stora intresse borgareståndet alltid fästat vid representationsreformen och det författningsförslag, som från och med denna dag utgör Svea rikes grundlag, vågör jag uppmana eder samtlige, mer eller minre erfarne ståndsledamöter, som ännu kunna räkna på mannaålderns fulla: kraft och förmåga, att med det hfligaste intresse omfatta de nya valen. Det är en pligt emot eder sjelfva och samhället, att I, med den noggranna kännedom I redan förvärfvat om de allmänna ärendenas behandling, söken att vinna inträde i den nya representationen, der edra mogna rådslag ofta nog komme att tagas i anspråk. Den första riksdagens sammansättning skall otvifvelaktigt utöfva ett oberäkneligt inflytande på hela landets framtid. För dem åter, hvilka, liksom jag, vid ernådd högre ålder, måste öppet kännas vid en städse aftagande förmåga 1 afseende å det vigtiga riksdagsmannakallets utöfning, blir det en samvetssak att arbeta för vinnande af den trygghet, som ligger i goda och lyckliga val. Till hr vice talmannen ber jag att få framföra försäkringen om min sanna och innerliga tack-. samhet för allt det förtroende och den vänskap, hvarpå jag under riksdagen rönt så talrika och : smickrande prof. Hr vice talmannens goda bi-: träde nar jag alltför ofta nödgats anlita, att det skett ofrivilligt, behöfver jag icke försäkra. Hr vice talmannens beredvillighet att vid alla tillfällen med råd och dåd gå mig tillmötes, kan jag aldrig glömma. Hågkomsten deraf skall alltid för mig blifva riksdagens käraste minne. Med ståndets sekreterare har jag haft den lyckan att för andra gången arbeta. Jag kallar detta en lycka icke endast för mig utan för hela borgareständet. Hr sekreteraren har till alla delar med så utmärkt skicklighet och på ett så förekommande sätt fullgjort sitt tunga och ansvarsfulla kall, att jag ber att här få tillfredsställelsen högt uttala min och hela ståndets stora och odelade belåtenhet. Det är äfven glädjande för mig att nu kunna vitsorda, det kansliets samtliga ledamöter genom noggrannt uppfyllande af ia åligganden gjort sig förtjenta af allas vårt rtroende. Under debattens heta strider har ofta nog mycket blifvit värre sagdt än illa menadt. Attsegra och blifva besegrad är riksdagsmannens vanliga lott. Men att glömma nederlagens obehag ochi afskedets stund räcka brodershanden äfven åt sin motståndare, såsom åt en kamrat och vän, den man kanske aldrig mer får återse, det höfves redlige och högsinnade män. Derföre, mina herrar, om, hvad mig sjelf angår, jag icke alltid förmått så uppfylla det hedrande uppdrag, ko nungens förtroende skänkt mig, så glönmmen mina fel och tillräknen dem endast bristen på förmåga, ej bristande god vilja. Att jag samvetsgrannt och redligt efter mina åsigter deltagit i edra arbeten, derom bär jag inom mig ett vittnesbörd, m gör mig lugn inför dem, på hvilkas b fall och öiverseende jag kanske a!drig bort räkna och, äfven inför Den, som ser allt, som vet allt och allt förlåter. Också skiljes jag nu från detta samla, mig så kära borgarestånd med djupaste saknad, och från eder alla, ingen nämnd och insen glömd, såsom en kamrat och vän, hvars skönaste arfvedel på gamla dagar skall blifva minnet af det långa kamratskapet under sex på varandra följande riksdagar. Då jag nu går utt fö alltid nedlägga den klubba, som snart bk