Aftonbladet – 25 juni 1866, sida 3

Näoken och Ägirs döttrar. Vid Molins fontän. (Ur Exp. Tidn) Der fjellarnes is. föröddes Af midnattssolens brand, Vid bergets fot jag föddes Ur smältande drifvans rand; Jag diade källornas spenar Allt i min barndoms vår, I lek under träd och grenar, Bland lundernas friska snår. På grönskande äng jag ilat sommarens sol. så varm, Och drömmande har jag hvilat Vid blommarde tufvans barm: Jag hörde på trastens tunga, Som ljöd från björk och tall, Sjelf färde jag sen att sjunga id dånande forssens fall. O ljufliga barndoms nejder, Hvi blef jag ej qvar hos er3; I lifvets växlande fejder Vi träffas väl aldrig mer! Hvad vinnes i vida verlden, Som icke jag fann hos er; Hvad drifver mig hän på färden Mot målet, som jag ej ser? En oemotståndlig längtan Mig för framåt likväl, En dunkel, aningsfull trängtan Ur djupet af min själ. O låt mig en gång få famna Det väsende, som jag drömt, Mitt lif må sedan hamna I verldarnes famn förglömdt! Så ljuder i sommarnatten Till harpan Näckens sång, När öfver de dunkla vatten Han styr sm stilla gång; Och hviskande säfven slutar Sig samman vid nattens vind, Och drömmande näckros lutar Mot böljans barm sin kind. I hafvets botten, byggd uppå koraller, Står Ae borg med tak af grön smaragd, Den falska Ran uti hans hus befaller, Att bräcka kölar det är hennes bragd; Och döttrar ha de nio, undersköna, De leka ystert i den vilda våg Och styra stundom emot stränder gröna, I blida böljor, smekande, sitt tåg. Men intet öga skådat än de tärnor Med former fagra, utaf hafvets skum, Blott himlens måne eller nattens stjernor Och hafvets under i de dunkla rum. Hur fritt de leka tär dem dock en oro, En onämnd längtan emot fjerran land, Och hur kring vida verlden så de foro, En gång de kommo hän till Mälarstrand. Här stanna de i undran; hvilken fägring! De sjöars vatten strömmar fram så mildt, Det står för deras syn liksom en hägring, Hursljuft, hur vexlande, hur friskt, fur vildt! Då nå till deras öron harpans toner, Der Näcken hörs de silfversträngar slå, Och Ägir sjelf, ur djupets regioner, Och Ran, de komma för att lyssna på. Den sången var så underbar att höra, Den nm ing fager till att se uppå, Och hafvets dotter lånar tjust sitt öra At denna sorg: hon kan den väl förstå Och dolda så i nattens dunkla dimma De hvila vaggande på strömmens våg, Och natten skrider, timma följer timma, Men ingen märker deras dunkla tåg. Och Näcken sjelf den tid som flyr förglömmer, En aning säger att hans stund är när; Och hafvets dotter i sitt hjerta gömmer En visshet om hvad hon har funnit här. De glömma ödets bud ifrån det höga, Att före dagens gryning lemna land, i Och sol går opp — och konstnärns vigda öga Dem band för evigt invid Mälarstrand. w