Aftonbladet – 23 juni 1866, sida 2

De plena, som höllos i går afton voro af en högtidligare natur än helsningsoch afskedsplena vid vära riksdagar eljest pläga vara. De respektive ständen bragte hvarandra för sista gången sin helsning, bjödoj hvarandra för alltid farväl. På riddarhuset hade infunnit sig ett mycket stort antal ledamöter, nästan alla klädda i galadrägt, så att huset i denna afskedsstund företedde en glänsande anblick. När bondeståndets helsningsdeputation, i speisen för hvilken man såg Uhrs fornnordiska kämpagestalt, framträdde i salen och Uhr i lika hjertliga som allvarliga ord tackade ridderskapet och adeln för dess biträde till den stora reformen, som hädanefter skulle ujphäfva de politiska skrankorna mellan den adlige och den oad lige jordbrukaren, så gjorde dutta synbarlisen ett djupt intryck. I allmänhet voro de hållna talen mera innehållsrika och betydelsefolla än de eljest vid riksdagarnes slut pläga vara. Nödvändigheten att bereda utrymme äfven för andra ämnen hindrar 0ss att redan i dag återgifva alla talen. Vilåta emellertid några bland dem här följa. Landimarskalkens, grefve Lagerbjelkes, afskedstal till adeln vid londtmarskalksstafvens återställande lydde sålunda: Högvälborne och Välborne Herrar Grefvar, Friherrar, Riddersoch Adelsmän! Innan vi nu Afsluta våra gemensamma arbeten anhåller jag att få frambära en vördnadsfull och bjertlig tacksägelse för den vänskap och det förtroende, hvilka ridd. och adeln låtit komma mig till del. Om de år, jag ännu har att i lifvet tillryggalägga, blifva flera eller färre, kan denna tacksamhet dock aldrig förblekna, ty den skall städse i mitt minne återkalla den högsinthet. hvarmed riåd. och adeln vid mitt bedömande glömt förmågans brister för att skänka redliga afsigter och god vilja ew gifmildt erkännande. Och skulle i denna högtidliga stund det äfven vara för mig tillåtet att framställa en önskan från det innersta af mitt hjerta, den vore, att äfven för framtiden få ega en vänlig hågkomst hos eder, mine herrar. En pligt, en enda, återstår för mig ännu i egenskap af landtmarskalk, den att, på grund af 42 S riddarhusordningen, förklara ridd. och adelns sammanträen afslutade under denna riksdag och r alltid. Ridd. och adeln har af ålder egt rätt att, såsom rikets första stånd, sjelfskrifvet deltaga i lagstiftningen; denna, den sista och högsta af ständets ter, har nu upphört — ck icke den sista, ej heller den högsta; 5 ännu eger den svenska adeln en rättighet, hvilken den skattar högre än alla andra, och från hvilken den aldrig skall afstå, en rättighet, icke tåndets men svenska folkets, den att älska och ära sitt land, den att i fäderneslandets välgång och lycka se det högsta målet för sin ärelystnad, den bästa belöningen för sina sträfvanden. Lagar kunna förändras, rättigheter kunna upphöra, men qvar stå pligterna mot fäderneslandet, och blifva dessa pligter väl uppfyllda, föga bekymrar det den sanna adeln hvar uti samhället dess plats ställdes. Till eder, hr grefve Oxenstjerna, öfverlemnar jag nu den staf, som utgjort kännetecknet på den ärofulla befattningen att under riksdag föra ordet vid ridd. och adelns sammanträden. Då hr gretven i konungens händer återlemnar densamma, säg konungen, att om H. M:t ej mer finner ridd. och adeln såsom rikets första stånd vid rikdagarne, skall Han dock alltid återfinna denna adel der den kan verka för ett älskadt fosterlands väl; denna adel, hvars varmaste önskan alltid skall blifva till konungs och fäderneslands ära och lycka. . Bondeståndets telman, Nils Larson i Tullus, sade siva ståndsbröder farväl med följande ord: Aktade vänner! Sedan vi nu, efter afslutade förhandlingar, genom utvexlande af afskedshelsningar med de öfriga riksstånden fullgjort, ej allenast hvad aktningen och vänskapen af oss kräft, men tillika våra sista åligganden enligt den riksdagsordning, som med i dag upphör att gälla, så återstår för oss ingenting annat på detta rum, än att helsa hvarandra inbördes till afsked. Vi kunna dervid icke undgå att vända våra tankar tillbaka på de dagar som flytt under vår sammanvaro; men vi kunna icke heller, vid ett sådant ögonblick som det närvarande, då det svenska samhället, med afläggande af den gamla rustningen, afslutar en period af sin politi: utvecklingsbana för att inträda i en ny, vi kunna då icke heller undvika att egna någon, om än flygtig, uppmärksamhet åt de allmännaste hufvuddragen af ståndsväsendets historia i vårt land från äldre tider. Långt tidigare än någon skrifven svensk riksdagsordning fanns. började, efter utländskt mönster, genom särskilda institutioner, klassförmåner och privilegier, samhällsutvecklingen ledas i en rikt ning, som grundlade nationens söndring i fyra hufvudgrupper, som sedermera benämndes stånd och af hvilka de förnämsta snart nog. öfvertogo målsmanskapet för hela landet och det inflytande på styrelsen, som i forntiden utöfvats af folket gemensamt. Ståndsdelningen inom nationen var nu färdig och ståndsrepresentationen utbildade sig snart vidare i samma mån som man trodde sig kunna och böra, jemte det allmännas, svara äfven de nyskapade korporationernas skilda intressen. Såtillvida låter det säga sig, att ståndsrepresentationen uppvuxit ur mnationel grund, och derom, äfvensom huruvida hon var den enda naturliga, den enda förnuftiga, den för nationens utveckling i upplysning, frihet och välstånd mest lyckobringande, derom behöfva vi nu mera, dessbättre, icke ur praktisk synpunkt vidare tvista; men visst är att tider funnits, då, under det att ståndsidn varit som renast utbildad och ståndsrepresentationen uppnått höjden af sin makt, det varit enväldet förbehållet att taga hand om och be den sista gnistan af svenska allmogens sjelfständighet och frihet. Betecknande är i detta afseende historiens vittnesbörd om den beklagliga nödvändigheten af 1680 års regementsförändring, likasom ock ständernas egen förklaring vid antagandet af 1772 års regeringsform, då de sjelfva förmäla sig hafva, såsom orden lyda, funnit genom en olycklig erfarenhet, att, under namn af den ädla friheten, åtskilliga medborgare upphäft sig till herravälde, hvilket blifvit så mycket oli.!e!gare, som det uppkommit under sjelfsvåld, har sig befäst genom egennytta och hårdheter och ändtligen blifvit understödt af främmande makt och välde, till hela samhällets olycka, hvilket hade störtat landet i den största osäkerhet igenom lagens, vrångvisa uttydning och ändtligen till slut kunnat ådraga riket de bistra öden, som förra tiders historier och grannars efterdömen visa, om ej nitiska medborgares mandom och kärlek för fosterlandet, anderstödda af konungens nit och bemörande, letsamma derifrån ryckt och frälsat hade?. Vi veta, att följden äfven då till slut blef enväldet, som sedermera i sin ordning bringade riket till branten af undergång. Med sålbittra erfarenheter för ögonen om vålan af ett system med ständiga anledningar till nat och misstro emellan nationens olika klasser och lika ständiga strider och slitningar emellan leras särskilda representantafdelningar samt med len prisvärda benägenhet till eftergifter af från sammalt ärfda företrädesrättigheter, som vid 1809 års statshvälfning uppenbarade sig hos en del af le privilegierade, skulle man väl kunnat tro, att len redan då påyrkade representationsreformen snart nog hade bort kunna genomföras, — och tan tvifvel hoppades äfven de lika upplysta som osterlandsälskande män, hvilka då hade hedern ifatt uppställa det klokt afvägda förslaget till egeringsform och se det inom få dagar oföränlradt antaget af både konung och representation — utan tvifvel hoppades dessa män, att deras 1ti särskildt memorial och efter diupt begrunlande uttalade åsigt om nödvändigheten af n representationsförändring, grundad på allän rätt i förening med allmän säkerhet, kulle vid en nästföljande riksdag kunna realieras. Men fullständigt besannades ordspråket ;m att patrioten verkar endast för efterkommanle; och det blef dem icke förunnadt att i denna lel se frukten af sitt arbete. Så hög var tanen, att den fordrade ännu ett halft sekel för utt kunna fullkomligt genomtränga hela folket; ch — tack vare en älskad konung, som tänker lögt om folk och land och om konungapligt, lef det vår tids sköna lott att se den förverkigas. Och må den bättre utbildade kärnan, len större fastheten hos den långsamt mognade rukten, utgöra ersättning för denna väntan, som isserligen för individen kan synas lång, men l! om dock är såsom en dag i nationens lif. : Bondeståndet, som under striden om denna :