Aftonbladet – 21 juni 1866, sida 2

Och andas eld på oss från himmelen. I denna stund vi visste våra öden: Vi skulle gå från templet ut mot döden Och ansigte mot ansigte nu stå, Med konstens, med vär kärleks hela glöd, Som lifvets, frälsningens och tröstens vakter, Mot dessa allvarsamma, dystra makter, Som heta qval och sorg och nöd och död. Vi kämpat ha till blods, vi ofta vridit Den dystra glafven utur dödens hand; Vår konst, vår kärlek dröjt hos dem som lidit; Vi återknutit många, ljufva band; Så mången gång med återhållna tårar Vi sutit ha vid vaggor som vid bårar; Och mången mor, som upp emot oss såg Med bön och smärtå i halfslocknadt öga, Med vingen, redan lyftad mot det höga, Sig återgifven utaf konsten såg . Ät dessa små, som omkring bädden lekte Och moderskindens hvita liljor smekte. Dock, det var Du, blott Du, vår starkhets Gud, Som genom oss fört ut Din kärleks bud; Derför i dag vårt varma själsförbund, Som vårdar rosorna på lifvets grund, I ödmjuk tack och bön för Dig neddignar Och läkarns sköna konst och kall välsignar. Det är i dag vår Silfverbröllopsfest, Den vi med vetenskapen glada fira. Och se! i festen träder in en gäst, Som vill vår fröjd med heligt allvar sira: Det är Promotor, lärarn utan like, Från dödens kommen, nej, från lifvets rike: Det hufvud, som så mycken vishet tänkte, Det hjerta, der så mycken kärlek slog, Hvars alla ord; solstrålar lika, blänkte, Som lefver, lefver dubbelt, sen han dog: Osynlig är han när oss denna stund Att än en gång välsigna vårt förbund. — Vår Hvasser, Du vår stolthet och vår ära, Vår föresyn i både lif och lära, Du himmelske; du höge hedersgäst, Välkommen på vår silfverbröllopsfest! Helt säkert äfven mången annan gäst, Som delat våra Segrar, våra strider, En vänlig skugga här nu bland oss skrider Och ler och glädes åt vår sköna fest, — 1 femton, älskade, nu döde, bröder! Om i Er himmel än en känsla glöder För hvad på jorden hjertat varmast brann, För hvad af vänskaps tro det fann och vann, Då veta vi: i älskligt sammandrag Här mötas jord och himmel denna dag.