Aftonbladet – 14 juni 1866, sida 2

läsningen hvaraf han var alldeles fördjupad. Den stackars squiren liknade på sitt sätt gossen i sagan, som ber alla slags djur och fåglar att komma och leka med honom, men ständigt erhåller det svar att de äro för arbetsamma för att ha tid med sådant. Squiren önskade hjertligen att Osborne ville lägga bort boken och tala litet i stället; det var så regnigt och så tråkigt och ett trefligt samspråk skulle så väl fördrifva tiden. Men Osborne märkte ej ens huru ledsen squiren såg ut och fortfor att läsa. Han hade ett par gånger svarat på sin fars anmärkningar angående väderleken, men detta ämne var snart uttömdt. Någonting af mera intresse måste bringas å bane, det insåg squiren. På en gång kom han att tänka på Rogers förlofning. Utan att ett ögonblick besinna sig, begynte han genast: Osborne, har du hört något om det här frieriet — Rogers frieri? Fullkomlig framgång! Osborne lade genast bort boken och vände sig till fadren. Rogers frieri! Nej, jag har icke hört ett ord derom — jag kan knappt tro att — det vill säga jag förmodar att det är... Cyntia Kirkpatrick, ämnade han säga, men det föll honom i detsamma in att han ej hade rätt att yttra denna gissning. Jo, han har friat till... Kan du gissa till hvem? Ingen som jag just tycker om, heller — icke en slägtskap efter mitt sinne — men hon är en rätt vacker flicka, och det var väl ändå från början mitt eget fel. Det gläder mig mycket — jag hoppas hon också håller af Roger. —4 Det var en fråga! En sådan förbindelse är bara alldeles för god för att hon ej skulle vara glad deråt. Om Roger är af samma tanka när han kommer hem igen, må hon tacka himlen !4