Aftonbladet – 11 juni 1866, sida 3

mn ) kan icke bestridas ai den genom sin TIK skifining förlänar omvexling åt de ständig flerkommande brott-, domoch straff-ece nerna; att den i dramatiskt afseende oft röjer den uppfinningskraft, som ämnets ny het fordrar; att situationerna i handlingen äro då de kunnat blifva, ganska klart återgifna toner; att karakterna om äfven blott epi sodvis, lifligt framhållas; alt melodierna allmänhet ega rytmisk verve, och åtskillig: bland d.m äfven rätt mycken originalitet att det utslutsa skulle hafva förklarat och afrundat det som gifves, och att operan sin helhet, så genom musik som text, ehurt ovanligt omfångsrik, håller åhörarens in tresse spändt, om den än hvarken högre lyfter hans fantasi eller djupare värme hans känsla, hvilket i en musikalisk behandling af ett sådant ämne torde vars svårt, för att icke säga omöjligt. Titelrollen, Rachels parti, tecknar en karakter, som, utvecklad i ständig oro och bäfvan, följer ögonblickets ingifvelse, vars sig alt det är hat eller kärlek, hämndlystJnad eller ädelmod. När en sådan mpatur någongång tvekar måste detta vara följden Jaf en strid mellan tvenne mäktiga känslor, hvilkas sammandrabbning är förfärlig ; och detta skildras mästerligt i rollens och operans glanspunkt, andra aktens berömda aria. För öfrigt har Rachel en duo med Leopold, I hvari erotisk glöd icke kan förnekas, ssmt en med Eudora, hvari musiken är ämnet underlägsen; hvarförutom hon väsentligt deltager i första aktens final, af hvars li liga melodi en stark och klangfull röst kan åstadkomma rätt mycket. I andra uktens tvenne terzetter, hvilka likasom hela derna afdelning, särskildt förtjena att uppmärksammas, spelar hon likaledes en vigtig och särdeles i den förra äfven svår roll, då bönen till fadren måste genom sångerskans vekande att kunna mildra ett raseri, tådant som hans. HBlutligen är sista aktens trio af stor effekt; recitativerna deremot operan alltigenom nästan till förvåning betydelselösa och matta. Fru Michaöli är i återgifvandet af en roll sådan som dehma nafurligtvis icke på den plats, som hennes i en annan riktning ojemförliga gåfvor åt henne anvisat, men att hennes herrliga stämma öfvervinner alla de mest ansträngar.de svårigheter samt lyckligt framhåller de melodiska skönheter, som sängpartiet innebär, skynda vi oss att erkänna. Eleazar är utan tvifvel operans förnämsta parti, likasom den enda konseqvent genom förda karakteren i libretton, och hr Tichatschek, som här bar att framställs en man af samma ålder som hans egen, kon sålunda med desto större otvungenhet i denna roll utveckla sin dramatiska konstnärlighet. Den oro, som röjer sig i mimik, hälloing och åtbörder, är någorlunda berättigad genom karakteren, och i de scener, hvarest en mera kraftfull lidelse är herrskande, förbyter den sig till en passionens styrka och majestät, som ovilkorligt rycker åhöraren med sig. I den berömda duon med Brogni fran står sålunda ypperligt den förtiycktes gsegerfröjd, och den stora arian, som efslutar fjerde skten, återgifves i alla sina nyanser med be undransvärd liflighet och trohet. Betraktad såsom ett särskildt torde emellertid ektionen i andra aktens ensembler förtjena de bhögsta loford; hvad sängen angår, gör det öf verlägsna i den musikaliska deklamationen och röstens märkvärdiga förmåga att ömsom, men alltid i rätta stunden, herrska eller lyda, äfven återgifvandet af Eleazers parti till en förträfflig mönsterbild, hvaraf lika mycket ör att lära som att njuta. I Brognis roll visar hr Wilimen på ett för honom nytt område samma utnärkta reniog af lyrisk och dramatisk förmåga, som man i hans äldre större partier allmänt erkäst och beundrat. Glanspu: kterna i hans framställning torde vara första aktens vackra faran som han värdigt anför, och än mer en duo i fjerde afdelningen, fom vi nyss omnämnt, hvarest hans förkrosselse, då han pedfaller för den, hvars lif är i hans händer, ör af det mest gripande intryck. I hr Behrens återgilvande al samma parti är det rösten, som företrädesvis tilldreger sig intresse; I Leopolds blott gen.-m några lyrieka pointer utmärkta sångroll visar hr Torssjow mera liflighet och kraft, än vi i något annat parti funnit honom ådagalägga, och mli Gelhaars Eudora är, så -med afseende på aktion som sång, för henne särdeles heirande. Det nummer, hvari de sistnämnda båda artisterna hafva det mesta attinläggs, ir en trio i andra akten, som, ehuru blott skizz, röjer mer än vanlig förmåga i karaktersteckningen. Ruggieros parti gifver blott ir Sandströms vackra röst tillfälle att utmärka sig. Orkestern spelar med vanlig omsorg och skicklighet sin i detta arbete ganska tackamma roll, och hvad beträffar operans uppsättning hos oss, är den ett lysande vevis på rikedomen i våra eceniska resurser, samt smaken och omdömet bos dem, på hvilkas ledning dessa bero. Processioren i första akten hörer till de prekifullaste hvarpå vår lyriska scen haft att bjuda, ch slutscenen i den femte har genom förräffliga arrangementer blifvit förfärande utan vidrighet. Baletterna skulle, så väl som de utföras, framförallt af mll Forssberg ned mera intagande musik säkerligen göra tor lycka. Kören är talrik och väl inöf rad, men har genom uteslutancet ef det i in genre beundransvärda numret i sista klen, gjort en förlust, hvarigenom äfven rbetet i sin helhet väsentiigt lider. Att fven första aktens vin-kör, som rätt origielt målar en särdeles egen situation, blifit stympad, är deremot icke synnerligen tt beklaga. Operan har hittills ätminstone risat sig mäktig att locka rätt många åhöare samt af dessa tillvinna eig icke ringa ifall; men flerfoldiga äro de konstverk, vilkas upptagande säkerligen skulle hafva eredt allmänheten cn större vinst och teaerkassan en icke mindre. Så, för att taga tt närliggande exempel, må det vara oss illåtet att nämna Marschners, denna opera tvifvelaktigt öfverlägsna, Templer und ädin?. förtjenst tyckas tillräckligt innerlig och be-. EEONOMISET.