Aftonbladet – 9 juni 1866, sida 2

STOCKHOLM den 9 Juni Vid behandlingen af frågan om landtförsvarets organisation ha vi alltid hänvisat till folkbeväpningen i Schweiz och nationalbeväringen å Gotland, såsom hvardera företeende vissa förhållanden, hvilk förtjena att lägga märke till, då det är fråga att i vårt land organisera ett nationalförsvar, som kan förtjena detta namn. Vi ha sökt om militärförbållandena i Schweiz meddela våra läsare de upplysIningar, som stått att hemta ur tillgängliga r I källor. Ett ganska märkligt förhållande, Isom också påpekades under diskussionen i borgareståndet rörande beväringsfrågan, är det, att Krigsvetenskapsakademiens tidI skrift, hvilken eljest innehåller så utförliga Iredogörelser för utländska militärförhållanden, aldrig bevärdigat Schweiz försvarsväsende någon uppmärksamhet, liksom man rlaldrig heller hört omtalas, att någon svensk militär besökt nämnde land, för att närmare studera dess armorganisation. Hvad I männen af facket försummat, kan dock till någon del godtgöras af andra. Intresset Iför försvarsväsendets ordnande inskränker Jsig numera icke till yrkesmilitärerna, det I griper omkring bland alla klasser och påkallar en oafvänd uppmärksamhet från deras sida, hvilka inom representationen elller på publicitetens fältbefatta sig med al. männa angelägenheter. Utgifvaren af Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning, herr Hedlund, har nyligen besökt Schweiz, för att på ort och ställe taga närmare reda på åtskilliga detta lands institutioner och förhållanden, deribland i främsta rummet de militäriska. I en serie af korrespondensartiklar har han meddelat intressanta iakttagelser härutinnan, af hvilka vi tagit oss friheten reproducera ett och annat utdrag. Sin skildring af försvarsväsendet i Schweiz afslutar han nu med följande slutbetraktelser, som vi anse oss böra i sin helhet aftrycka: I det föregående har man, med all den noggrannhet som varit möjlig, framställt de rent faktiska förhållandena rörande schweiziska Edsförbundets försvarsväsen. Härtill böra dock läggas några allmänna anmärkningar i det vigtiga ämnet. Det är tvenne olika principer, hvarom här är fråga, nemligen huruvida ett lands försvar bör vara öfverlemnadt åt en för detta ändamål särskildt aflönad trupp, eller om det bör vara en allmän medborgerlig pligt. Dessa grundsatser sammanhänga med Iirägorna: huruvida ett effektivt försvar ovilkorligen kräfver män af yrket, eller om de allmänna militära förrättningarne låta sig förena med det borgerliga lifvets förrättningar. Hvad manskapet angår torde man, i detta hänseende, hafva i allmänhet mindre far. hågor. Man vet dock, att i farans stund det alltid måste vädjas till det större folkuppbådet, och frågan blir då: hvilketdera är bättre, att hafva detta uppbåd någorlunda öfvadt på förhand, än att hafva ett okunnigt uppbåd att inrangera i en mera öfvad stamtrupp? Åsigterna härom äro utan tvifvel olika, men lära väl dock kunna lätt nog sammanjemkas. Skarpare blir meningsstriden i fråga om befälet. Här påyrkar den militäre yrkesmannen ovilkorligen en special bildning, som ej står tillsammans med andra borgerliga förrättningar, och detta till och med i ett land, der flertalet af befälet består af landtbrukare, för hvilka det militära yrket — att döma af de studier som deråt egnas — utgör en ledsam bisak. Den schweiziska militärorganisationen gifver en vigtig ledning för bedömande af dessa frågor. Här anses de öfoingar, som manskapet genomgår, vara fullt tillräckliga för det afsedda ändamälet. BSärskildt anses specialvapnen (utom kavalleriet) vara utmärkta. Bättre skarpskyttar torde intet land förete, och artilleriet anses lemna intet öfrigt att önska, i fråga om ej blott armering, utan ock servis. Infanteriet anses ega all nödig öfning, för att åt bataljonen bereda all den både rörlighet, sammanhållving och säkerhet i wanöver, som är nödig tillen sammandragning vid inträffande fara, då naturligtvis det alltid finnes någon tid för öfningarnes fullkomnande. Här möter en omständighet, som är af ej. ringa betydelse. Befrämjas denna infanteriets bildning lättare genom rekrytbildningens förläggande isom en garnisonsstad, för att, under en kortare tid, der forceras genom fortsatta öf