Aftonbladet – 7 juni 1866, sida 3

mrs Gibson, sedan doktorn lemnat rummet, vid dylika tillfällen, mera förundrad och förvirrad, än ledsen, säga till Molly: tJag tror att din älskade pappa ej är vid riktigt godt lynne i dag; vi få se till att han får en mycket god middag när han kommer hem. Jag har ofta anmärkt att allting beror på att bereda en familjefar trefnad i sitt hem. Och på detta sätt trefvade hon efter medel att återvinna hans välvilja — hon gjorde verkligen allt hvad hon kunde och så sodt hon förstod, så att Molly mer än en sång greps af hjertligt medlidande, ehuru hon tydligt såg att styfmodren var orsaken till hennes fars missnöje. Han tycktes med afseende på sin hustrus fel vara i samma tillstånd som nervösa personer, hvilka fattat afsky för vissa slags ljud, men som ändå eständigt lysena efter första upprepande erat. Stackars Molly tillbragte således icke nåson glad vinter, oberoende af sina egna dolda hjertesorger. Hon såg ej heller frisk ut; hon var ej sjuk, men hennes helsa försvagades småningom. Det var som om hjertat slog saktare och svagare, ty boppet, äfven det omedvetna hoppet, hade flytt derifrån. Ej heller var der, eller tycktes der någonsin kunna blifva någon hjelp för det outtalade missnöjet mellan hennes far och hans hustru. Dag efter dag, månad efter månad, år efter år, skulle Molly nödgas beklaga dem båda och lida med dem och för dem, utan att kunna göra någotannat. Hon kunde ej begripa huru det varit henne möjligt att önska sin fars ögon öppnade för styfmodrens alla brister, och huru hon kunnat inbilla sig att mrs Gibson skulle kunnat förbättras deraf. Det var alldeles hopplöst och det enda man kunde göra var att tänka derpå så litet, som möjligt, Men icke nog härmed. Cyntias sätt att uttrycka sig om Roger, oroade Molly icke sä litet. Hon trodde ej att Cyntia älskade Roger, åtminstone ej med den kärlek hon skulle hafva egpat honom om hon varit så lycklig