Aftonbladet – 6 juni 1866, sida 3

Aflöningsdagen. Lördagen är, såsom hvar man vet, enligt gammalt bruk, betalningsdagen, och gäller detta isynnerhet hvad arbetareaflöningens utbetalande vidkommer. Men, såsom så många andra bruk hvilka vunnit häfd, medför detta stora olägenheter och vi kunna med visshet säga att det utötvar ett högst depraverande inflytande på arbetsklassen och är äfven i ekonomiskt afseende synnörligen skadligt och ofördelaktigt. Att just lemna den förflutna veckans arbetsresultat i arbetarens händer ofta sent på qvällen före den s. k. ?hvilodagen? och med frimåndagen? i omedelbart perspektiv, är höjden af oklokhet. Vi säga detta, ehuru vi i allmänhet icke äro vänner ef förmynderskap öfver någon klass. Verkan af detta bruk är också, såsom man af erfarenheten finner, så tydlig och ögonskenlig, att den icke kan bestridas. Frestelsen att förstöra penningar är störst vid ledigheten efter ett tungt och ansträngande arbete. Det händer således ofia att då aflöningen blifvit på lördagsaftonen utbetald, arbetaren, i stället att skynda till sitt hem för att sätta sin bustru i stånd att inköpa matvaror och andra husets förnödenheter, glömmer sig qvar bland kamrater i något gladt lag och lyssnar till något rummelförslag; när inträdet på krogen är gjordt följer bjudning och kontrabjudning laget om ; tiden försvinner, pepningarne stanna i kröparens låda, och när arbetaren slutligen, då rogtiden är ute, beger sig vacklande på väg bem eller utvräkes, har han icke längre kontroll öfver bruket af sina sinnen; penningarne äro till stor del eller alldeles förlorade eller kanske bortstulna och :egaren misshandlad och redlös, föremål för polisrensakning o. s. v.; och om hans hustru, såsom icke sällan händer, otålig uppsöker hosom på krogen för att draga honom derifrån och lyckas deruti utan att räka utför kamraternas våldsambeter, finner hon snart hvar arbetsiönen och hushållspenningarne tagit vägen, och brist och elände för hela den följande veckan blifva vinsten af lördagens liqvid. Den för köparen fördelaktigaste handeln sker på torgen och lördagen är den största tillförseln och varuåtgångens dag. Men den är icke de billigaste prisernas. Säljarne begagna sig af köparnes ifver att köpa och brist på förtänksamhet att färst på lördagen förse sig med söndagens behof; och på lördagsqvällen får arbetaren läta sig nöja med hvad som finnes qvår sedan det mesta och bästa åtgått. Han är vanligen hänvisad till handelsboden, der han får betala dyrt och ofta erhåller dålig vara, och denna afbrän: ning blir ganska betydlig om den sammanlägges för ett år. Till förekommandet af Jenna skada hafva några erbetsgifvare infört bruket att lemna aflöningen på fredagen, hvarigenom en ganska stor fördel vinnes för erbetaren. Men vi tro att saken kunde ännu mera förbättras derigenom stt arbetaren icke tvingades att köpa sina lifsörnödenhetsvaror just på lördagen. Om nan lemnar honom aflöningen på onsdagen, rar hen torsdagen fredagen och lördagen att rälja emellan, och denna frihet gifver hoom tillfälle att förskaffa sig den bästa vaan till billigaste priset. Frestelsen tillrumnel är säkerligen också minst midt under rbetsveckan, då han icke kommit ur arbetsakten, och om dessa penningar blifvit nytigt använda mom hushället, återstår litet ller intet att förstöra. Då vi anse denna sak vara af ganska mycen vigt och då så litet göres för att hämma ränvinsförderfvet, hvilket tvifvelsutan skulle någon mån af den omhandlsde reformen notverkas, fästa vi arbetsgifvarnes uppmärksamhet vid vårt förslag. Det är visserligen annt att lördagen är en allmän liqvidationsag och att det möjligen i början kan för ågra arbetegifvare möta svårighet på några äll att träffa ett sådant förändradt arrangenent; men vi äro förvissade om att, om iljan är god och insigten af behofvet allän, skola svårigheterna snart gifva vika och etta snarare i den mån män allmänt förenar ig om reformen. Särskildt torde vi vid ensamma böra fästa den för arbetsklassens ästa nitälskarde Föreningens för arbetaressociationer intresse, B—n.