Aftonbladet – 5 juni 1866, sida 3

vis icke komma i fråga — det kan det icke. Nej, sade mr Gibson, och med er tilllåtelse, squire, ämnar jag nu gå och lemna er frihet attskicka edra tankar omkring hvart ni behagar.4 Denna gång hade han hunnit ända till dörren innan squiren kallade honom tillbaka. Han stannade och slog otåligt med ridspöet på sina stöfvelkragar, väntande på hvad squiren haue att säga. Hör på, Gibson, vi äro ju gamla goda vänner — icke ken ni blitva ond öfvervett förhastadt ord af mig? Er förnäma hustru och jag kommo icke riktigt öfverens den enda gången vi sågo hvarandra. Jag vill icke påstå att hon var enfaldig, men jag tror att en af oss var det och att denne ene icke var jag. Men vi vilja gå den saken förbi. Om ni skulle tega henne med er och den här Cyntia — det är då det mest utländska kristningspamn jag i mitt lif hört — och lilla Molly och äta frukost här någon dag i veckan? Jag trifs bättre hemma än borta, och är mera säker på mig sjelf — höfligare också än eljest. Vi behölva ingenting säga om Roger, hvarken flickan eller jag, och ni får binda ev hustrus tunga, om ni kan. Det kunde ju bara tagas som en artighet emot er och er hustru — hon bar ännu ej varit här. Kom ihåg att de ej göra någon hänsyftning på Roger och den här därskapen. På det sättet får jag se flickan, och kan sjelf döma om henone, som ni sade. Osborne kommer hem tilldess också, och han är alltid i sitt elewent när han är tillsammans med fruntim. mer. Jag iror ibland att han är halft fruntimmer sjelf; han är så nyckfull och förstör så mycket penger.? Detta infall! roade squiren så att ban smålog dervid; mr Gibson smålog också; han