Aftonbladet – 1 juni 1866, sida 2

b J I bl: sion, som kallas ?stora foitan?, ännu -ämpa. lrära eganderätten de nordiska länderna emellan förutsätta ändrivg af tryckfrihetsrätt under vilkor af reciprocitet, ha vära ;Iständer lyckats tillsvidare hindra svenska I detta från Napoleon III:s Frankrike lånade visserligen väntat oss hos de mera framståIEELT OS MA AT SN VRÅ iro föga kända?. är det obestridligt,vän att ett Phyggligt bemötande? statsmakterna ter emellan är på sin plats, och väl kan mavlaf förstå, om ock ej gilla, att vissa hänsynliugi föranledde en särdeles mild och len form ldan för afslaget; men, utom det att K. M:t ej! I plägar begagna sådana omsvep, då folkre-pre presentationens önskningar alvisas, torde la; det böra medgifvas, att man ej bör insockrta eje; ett nej i en komposition, som är tillagad I 3 på sanningens bekostnad. ph Ännu äro vi ej här i landet mycket vana I trä, vid Moe agitation genom möten, adresser, I ner resolutioner, petitioner m. m. dylikt, som ilian den konstitutionella mönsterstaten England yu: spelar en så stor roll, men vi ha dock börI två jat tillegna oss och med framgång använda vå, åtskilliga af dessa hjelpmedel i det politiska I me lifvet. Oftentlig kandidatur vid riksdags-lqe, mennavalen har, trots den stora med borgerliga blygheten, vunnit insteg och lyckats I sul nedtysta de förskräcktes tadel och de likI vä giltig:s hån. Menigheten i landsändarne, hvilken i ståndsriksdagens barndom behöll sista och afgörande ordet i sin hand, synes numera, då det lider mot slutet med ståndsherrligheten, ha börjat få målföret tillbaka och dristighet att bruka det, när helst några stora frågor gå sitt afgörande till mötes. Den begynnande adresstormen i beväringsfrågan lärer nog å vissa håll varit lika litet behaglig, som frihandelspetitionersa äro det å vissa andra; men bäda dessa företeelser iakttagas med tillfredsställelse af den, som anser medborgerligt intresse mer bätande för det allmänna bästa, än slöheten som kastar alla sina bekymmer? på höga vederbörande. Carlstad eller Norum? hade med alla möjliga och omöjliga för och emot omtuggats så mänga gånger; och så ihärdigt hade man munbuggits om lifemedlen, att det kändeslp; såsom en riktig lättnad att erfara, att äfven dessa eviga frågor till slut funno ett svar. Att den förra är afgjord engång för alla,lrå ökar belåtenheten. Den sednare åter tordelne väl komma igen å nästa riksdag; men vild få emellertia åtminstone någon tids hvilsllä från braket af protektiovisternas grofva arlv tilleri, innan det härnäst körs upp igen med det välbekania anspannet, som likt Thors bockar stupar i dag, men ånyo är på benen tc i morgon. p Slagna, men ej besegrade — så lyder de 113 visen, under hvilken anhängarne af den illu Ja b Väl har förstärkta statsutskottet på riketsS ständers vägnar formligen godkännt denlr föreslagna d-lIningen af flottans personal, H men — om eljest ryktet talar sannt — äro d på åtskilliga välbekanta håll förboppninle garne likväl ej omintetgjorda, att ännu b kunna fortsätta det inbördes krig, som un-!4 der årtionden öfverlemnat vårt sjöförsvar år Ili det raskt fortskridande förfall, hvilket ändt-s ligen för fem å sex år sedan, genom 18606 års statsrevision samt rikets ständers be-C kanta skrifvelse till K. M:t med flere åt-Ig gärder, blef i hela sin sorgliga verklighet o bekant. Öfvervunnen på öppna fältet, i debatterna och voteringarne, tager man sin tillflykt till intrigen8 guerillafejd, hvilket) 0 stridssätt man genom böjelse, vana och stu-2 dier har bättre i sin makt. Har man ej lyckats få den nya organisationen förkastad, äterstår ju att söka få den i tillämpningen (s förfuskad. v Vi kunna ej undandraga oss att uttala vår d beundran för välvisheten hos lagutskottet, som fann förslaget om skydd för den littek a förordningen, eburu förslaget med afsigt var I så affattadt af motionären, att det alls icke I rubbade gällande grundlag. Med lagutskoth Itets i detta fail följda princip till rättesnöre skulle man komma derhän, att nödgas i! grundlagen inrymma en god del af all) fi männa lagess stadganden, nemligen precist lika mycket af den sednare, som kan sägas al utgöra en tillämpning, ett utförande i detalj e af någon i den förra uttryckt grundsats! le Det är naturligtvis blott de obotfärdigesF förhinder, som gjort sig gällande i detta g såsom i flere liknande fall. Sedan Dan-: marks både regering och representation samt !3 norska stortinget redan antagit lagförslag k till skydd för svensk mans litterära egandeförfattare och förläggare att komma i ätnjutande af den sålunda erbjudna fördelen. Men med motionären trösta vi oss lätt öfver denna utgång, väl vetande att om en liten tid den lika mycket af klokhet som afrättvisa fordrade åtgärden blir beslutad. Det är svårt att gifva goda skäl för en dålig sak. Till och med h. exc. justitiestatsministern redde sig föga lyckligt ur denna svårighet, då ban för några dagar sedan på riddarhuset försvarade det kungliga förslaget om kostnadsfri utdelning al en salarierad tidning; detsamma gäller om samtlige de högloflige, högvördige och välloflige ledamöter, som ansträngde sina parlementariska talanger, för att genomdritva hugskott. Nöägot större fyndighet hade vi ende försvararne; men gerna och villigt må medgifvas, att desse sannolikt skulle stätt sig bättre, om de ej varit generade af ätskilliga bland sina bundsförvandter. Eller hur skall det väl kännas för friherre de Geer att i striden om en principfråga gå il fleck och farnöte med en person, den derld — såsom kammarherren Liljenstolpe — är nog vaiv att i sina egna petites misåres finna tillfyllestgörande motiv för det kungliga för-f, slaget? Hur skall det smaka hrr Björck , och Weern att fäkta i kakelugnsmakaren Petterssons breda skugga? Skada, att biskop Björcks förslag om an-d vändning af högvördiga ståndets kassa tilllual tryekniog af ståndets handskrifna protokol-n ler undanträngdes af det himlaburna st a pendii projekt, som dr Ternström kände sig se så öfverlycklig att få frambära. De gamlalt: dammiga manuskripterna hade nog förtjent-) att i ljuset framdragas: det har funnits en!p tid, då medborgerlgt frisinn8 ej var ban-v lyst ur presteståndet, och det vore ju ejur:t vägen ait derifrån hemta dagrar till en tafla, I p som är blott alltför rik på skuggor. ( Den sterka minoritet — 48 röster motg: