Aftonbladet – 30 maj 1866, sida 2

vidlyftiga försvar för utskottets förslag med att tillstyrka att detsamma måtte få förfalla, enär besluten i de andra stånden och det mottagande förslaget i öfrigt rönt ådasalade, att allmänna meningen ännu icke var nogen för genomförandet af denna åtgärd. ih Förslagets mest framstående motståndare voro hrr Hierta, Ljungberg, Bergman och Blanche. Hr Bergman bevisade med särdeles klarhet, att åtgärden var obehöflig och opraktisk, och han röstade för afslig just derföre ?att han ville ha regeringen respekterad?. Hr Blanche upptog och instämde i detta sista yttrande, tilläggande, att regeringens ställning till pressen borde vara densamma som domarens till advokaterna i de länder der det accusatoriska rättegångssättet är rådande: hon bör med lugn värdighet åhöra och öfverväga de stridande parternas argumenter, men icke stiga ned i deras leder och blanda sig i striden, ty då blir hon sjelf part. Oaktadt den kända stämningen på den Murnska sidan och oaktadt det oväntade understödet af sådana män som hrr Weern och Björck, föll likväl förslaget vid voteringen, en utgång, hvaraf man kan sluta, dels att de båda talarne icke lyckades vinna något understöd bland dem, som eljest äro deras anhängare, dels att åtskilliga bland dem som vanligen sluta sig till den Murånska sidan, icke läto partigrollet bestämma sitt votum, utan, i likhet med hr Bergman, sågo saken ur en högre synpunkt.