Aftonbladet – 30 maj 1866, sida 2

STOCKHOLM den 30 Maj. Riksdagens afslutande är nu, enligt officielt tillkännagifvande af talmännen i dagens plena, utsatt att försiggå den 21 instune dande Juni månad. Den, som vid det härom gjorda meddelandet var tillstädes på riddarhuset, måste med mer än vanlig fägnad åhöra detsamma ; ty huset företedde just då denna fysionomi, som man så ofta under sommarmånaderna fått bevittna och som varit ett bland de mest talande skälen för nödvändigheten af en representationsreform. BSedan sent omsider några få ledamöter kommit tillstädes och plezum kunnat börja och ofvannämnde meddelande blifvit gjordt, föredrogs inför de sex eller ätta tillstädesvarande statsutskottets förslag om förändring i vilkoren för Boråsbanans län och för lånet till Weselångens sänkning, och blefvo båda förslagen af det så sammansatta huset bifallna utan att ett ord yttrades. Presteståndet har fattat enahanda beslut, dock efter någon öfvergit förslaget om ränteeftergiften till Boråsbanans bolag. Äfven detta stånd biföll dock eftergiften i afseende å lånet för Weselångens sänkning, hvilken eftergift alltså nu är af ständerna medgifven. Den kongl. propositionen om anslag till Posttidningens utvidgning och gratisutdelning af samma lidning är ou af rikets ständer afslagen, sedan i dag äfven borgareståndet, med 29 röster mot 22, förkastat densamma. Tack vare den förseglade sedelas bistånd blef det alltså äfven i denna fråga förbehållet det sista presteståndet att stå ensamt med sitt beslut emot den allmänna meningen i landet, som i denna fråga så tydligt gifvit eig tillkänna. Debatten i borgareståndet var ganska lifvad. De, som se sakerna på afstånd, skola också tvifvelsutan icke så litet förvåna sig öfver att der kunnat finnas några försvarare för ett så impopulärt förslag, och, ännu mer, att en så pass betydande minoritet derstädes röstade för detsamma. Detta var likväl för dem, som en smula känna interiörerna, ingenting oväntadt; tvärtom hafva ganska många antagit, att borgareståndet skulle blifva det enda stånd, som komme att bifalla förslaget. Skälen till denna förmodan hafva varit, att den genom jernvägsintriger skapade och sammanhållna Murenska majoriteten redan från första ögonblicket då den ifrågavarande propositionen framlades, med stor förkärlek omfattat densamma såsom ett i dess tanka godt tillfälle att få taga någon liten hämnd på den sjelfständiga liberala pressen, som vid riksdagens början fann sig nödsakad att något hårdhändt behan-la denna fraktion i gemen och några dess koryfeer särskildt, derföre att man på detta håll, för de egoistiska planer, med hvilka man umgicks, var på god väg att kompromettera landets största och vigtigaste angelägenhet, och säkert äfven hade gjort det, så framt icke nationen i det afgörande ögonblicket gifvit sin vilja och sina önskningar så eftertryckligt tillkänna, att manövrerna, genom hvilka borgareståndsmajoriteten åvägabragtes, beredde reformfienderna blott ett ögonblicks triumf, för att sedermera, genom den väckelse som derigenom åstadkoms på den liberala sidan, snarare befordra och afgöra deras nederlag. Det märktes af den debatt, som föregick remissen till utskottet, att svedan efter den bekomna upptukielsen ingalunda hade lagt sig, och att det var en ljuf lindring i smärten, att få begagna det tillfälle, som erbjöd sig, att utgjuta sin harm öfver pressen, som, enligt hr Petterssons ryktbart vordna uttryck, var sådan, att man gerna ville votera hvilket anslag som helst för att få den annorlunda. Samma stämning har fortfarande varit rådande på denna sida, och den gaf sig äfven under dagens förhandlingar tillkänna i den ifver, med hvilken åtskilliga af de tongifvande bland dess ledamöter tillstyrkte bifall till statsutskottets förslag. Hr Pettersson fann sig dock i dag kunna fatta sig helt kort, då han underrättade ?det hedervärda stån !et?, att han hade tillfredsställelsen att igenkänna sina egna ord i utskottets betänkande?. Mera oväntadt var att höra hrr Weern och Björck understödja förslaget. Den förre fästade sig hufvudsakligen vid de fullständiga redogörelser för de blifvande riksdagsförhandlingarne, hvilka han ville att riksdagens stenografkår skulle meddela i det officiella bladet, derur de andra tidningarne sedermera kunde göra sina sammandrag och utdrag. Såvidt vi kunde uppfatta, förbisåg dock hr Weern alldeles, att detta blir en helt annan affär än den, hvarom nu var fråga, ty några stenografiska redogörelser för riksdagsdebatterna kunna ej inrymmas i den enligt den kongl. propositionen med en spalt .tvidgade Posttidningen. Likaså befara vi att hr Wern icke nog gjort sig reda .I för pressförhållandena, då han förutsatte, att de andra tidningarne skulle hemta sina redogörelser för riksdagsförhandlingarne ur det officiella bladet. Så tillgår visserligen nu i Frankrike, men det kan gå för sig endast till följd deraf, att det är tidningarne förbjudet att meddela nägra andra redogöIrelser än de ur Monitören hemtade. En sådan utväg vore hr Weern säkert den sista att vilja här införa. Eget nog skilde sig hr Wern helt och hållet från hr Björck med afseende på åsigterna om regeringens ställning till den ifrågasatta tidningen. Den förre menade att regeringen alldeles icke borde eller behöfde blanda sig i någon tidningspolemik. Det officiella bladet skulle blott sprida fullständig kännedom om fakta. Hr Björck dereI mot understödde förslaget hufvudsakligast -Iderföre, att han ansåg att regeringen deri-I genom skulle tvingas att motivera sina åtläggning. Deremot har bondeståndet afsla-: —— AA fm Ne A —M a