Aftonbladet – 29 maj 1866, sida 2

På ständernas bord hvyila för ögonblicket ett par statsutskotiets betänkanden; hvilka beröra angelägenheter som äro af synnerlig vigt, icke så mycket för de summor, om hvilka här är fråga, som för de prejudikater, som skulle gifvas genom ständernas bifall till statsutskottets framställningar. Dessa röra eftergifter i afseende å de vilkor, som blifvit bestämda vid beviljandet af län dels till Borås Herrljungabanan, dels till sänkning af sjön Weselången. Det var i äldre tider temligen vanligt, att ständerna beviljade afpratningar och gjorde eftergifter med afseende å betalningsskyldigheten för lån, beviljade till städer och menigheter för allmänna företag, och framställningar af denna art öfverflödade också vid hvarje riksdag. Följden var, att vederbörande icke så mycket frågade efter beskaffenheten af de företag, på hvilka man inlät sig och de vilkor man åtog sis, temligen viss på, såsom man var, att vid en kommande riksdag få betalningsskyldigheten efierskänkt. På sednare tiden hafva andra och riktigare grundsatser gjort sig gällande. Stäadena hafva strängt hållit på en gång fastställda vilkor, och detta har medfört den helsosamma verkan, att vilkoren tagits på fullt allvar af understödstagarne. Att representationen vidhåller dessa grundsatser är numera vigtigare än någonsin. Staten har pu förskotterat ofantliga summor till jernvägsanläggningar och andra allmänna arbeten. Börjar man nu åter beträda eftergifternas bana och begynna sedermera lokalintressena räcka hvarandra handen för sådanas genomdrifvande hos representationen, blir följden deraf de mest kännbara uppoftringar för statsverket, till råga på dem staten redan vidkännes genom icke obetydlig ränteskilnad mellan de medel staten upplånar och dem den utlånar. Vi anse det således vari. af högsta vigt, att ständerna bestämdt och eftertryckligt afvisa de nu jöreliggande förslagen, att uti ifrågavarande hänseende skapa vådliga prejudikater.