Aftonbladet – 29 maj 1866, sida 2

STOCKHOLM den 29 Maj. — Posttidningsanslaget förekom i går afton I till behandling i tre stånd. Det afslogs af adeln med den betydande majoriteten 69 röster fnot 25, satht af bondeständet enhäölligt. Deremot bifölls det at presteståndet! sedan den förseglade sedeln blifvit öppnad. Det beror således nu på borgareståndet om förslaget skall redan vid denna första bebandling falla, eller om detta stånd skall i förbund med den på förseglade sedeln vunna presteståndsmajoriteten bringa det under votering i förstärkt statsutskott, der utgången dock knappast kan vara tvifvelaktig, Om inan tager i betraktande det kompakta motståndet hos två stånd och den: stora meningsskiljaktigheten i de båda andra. : Förhandlingarne voro i alla tre stånden ganska lifliga och vi lemna under vår riksdagsätdelning sämrtmanfattade redogörelser för de förda debatterna. Mest anmärkningsvärd var tvifvelsutan ärendets behandling 1 bondeståndet. AF de äsigter, som der uttalades och af det beslut, som sedan följde, bör hvar oeh en kunna fatta med hvilken grad af tillit och föftroends den salarierade regeringsorganen skulle mottagas af allmogen, på hvars tänkesätt det väl förnämligast vore meningen att inverka genom den dyra gratisutdelningen. Måttet af deta förtroende är dock bestämmande för detinflytande tidningen skulle kunna utöfvä och följaktligen för det gagn regeringen skulle hafva al sin ifrågavarande örgat. Föröfrigt framhöllos under debatterna de stora svårigheter, som mötte att på något lämpligt sätt tillhandahålla tidningen inom kommunerna, och det visades att lörslaget verkligen är lika opraktiskt som cet är principvidrigt. Eget nog var att höra huru hver och en, som haft något personligen obytt med tidningspressen eller som icke lyckats vinna publicitet för allt hvad de behagat produbeta Helj som de önskat gecnaom lidningarne bragt till allmänhetens kännedoiti, it be gagnade tillfället att öfver pressen utgjuto sin vredes skålar. Den mest öppeohjertiga i detta afseende var dock kammarherre Liljenstolpe, hvilken tidningspreesen haft miss. ödet ait Icke kunna göra tll viljes. Dess herrar tycktes allmänt föreställa sig, ätt upp rättandet af en salarierad regeringsorgar skulle blifva en svår stöt för den sjelfstän diga pressen, och ville de så gerna begagnr tillfället att taga revanche för lidaa mot gångar. Pe misstaga sig dock mycket detta alseende. Ållmänlietens sinak för de fria ordet är alltför djupt rotfästad att d sjelfständiga tidningarne skulle ha någor olägenhet att befara af täflan med en organ rörande hvilken hvar och en visste att der j mäste täla eller tiga på befallning. De för bise också, att det i sjelfva verket blefv regeringen, som genom det ifrågasatta ar rangementet skulle blifva utsatt för obehag om hvilkas natur och omfattning man ick I torde ha gjort sig en fullt klar föreställning .JOm tidvingarne motarbeta förslaget, så ä ) det derföre, att man icke vill se statsmede till betydliga belopp gagnlöst bortslösade I derföre att man icke önskar en utsträcknin; i någon form af monopolcch privilegii väseadet ; vidare derföre, att tillvaron af e I tidning, i den ställning som den ifrågava .I rande, ofelbart skulle hafva ett ofördelak I tigt inflytande på tonen i tidningspolemiken loch slutligen derföre att en salarierad pres alltid är i mer eller mindre mån deprave rande för det samhälle der den existerar.