Aftonbladet – 28 maj 1866, sida 6

lifzmedelshandeln till en börda, i stället för en lättnad för konsumenten. Om icke den kungörelse, som öfverståthållareembetet måst, i anseende till bristen på rymliga saluplatser, utfärda år 1864, är nog att öppna ögonen på oss -— så fråga våra egna hushållskonti, fråga vår arbetarebefolkning och fråga framför allt våra fattiga, huru de suckat under en här af mångelscor, hvilka, ehuru ondt de än slita på de öppna torgen, huru mycket de än arbeta och huru litet de på det hela taget kanske förtjena, aldrig i sitt lif riktigt förstått sitt yrke. Vi fördöma icke mellanhandeln, den rsåste finnas, ty aldrig har i en stor stad funnits en så central plats, att alla från den kunnat förse sig med lifsförnödenbeter. Mellanhandeln är, såsom all annan verksamhet, nyttig; men den får icke öfvergå till monopol; då blir den tryckande, ty den upphör att sköta sig riktigt. Huru man söker att afskudda sig detta monopol, synes af den massa köpare, rika och fattiga, bättre och sämre klädda, hvilka stå och invänta de ångbåtar, som föra lifsmedel hit, men oftast få gå gäckade derifrån, emedan mångelskorna, alltid färdiga att betala bäst, hafva redan upptingat hvad som funnits med ombord. Hvilka kostnader man lägger på lifsmedlen, kan inses deraf, att det bär sig att etablera grosshandlarekontor för kommission häraf, likasom att lifsmedlen förmå bära bodhyror, uppgående till tusentals riksdaler r år Ett rymligt salutorg, der såväl den import, som kommer med jernvägen, kan utan extra utgifter af körningar få sin plats, som den landväga importen, hvilken finner sina fördel vid att draga sig dit den äfven får utrymme — och hela landet skall bli vårt visthss. Konsumenten, som så önskar, skall kunna få sin vara i första hand; mångelskorna, hvilka skola tillhandahålla varan på de andra torgen, veta hvarest de skola få ett rikt urval till gällande priser. Se der fördelar, som komma hela hufvudstaden till godo! Vill staden sedan sjelf eller genom öfverlåtelse till enskilda åstadkomma ett par saluhallar på detta torg, äro vi öfvertygade derom, att hyrorna för dessa skola betäcka en ieke obetydlig del af räntorna för hela kostnaden af torganläggninen. e Denna torgfråga, utom det, att den måete intressera hvarje individ inom Stockholm, rörer äfven stadens tillväxt mera än vi nu uppfatta; möjligheten af att lefva billigt skall naturligtvis uppmuntra till inflyttningar hit. Går denna fråga igenom, så gör man staden derigenom en tjenst; slumpas den bort af missförstådd sparsamhet eller någon annan dold naturkraft, så kan saken sedan aldrig mer hjelpas. Ty blir platsen blott en gång bebyggd, så skall man lika litet ha courage att utvidga detta torg, som man vågar tänka på att föreslå utvidgning af Jerntorget eller Korohamn m. fl. torg, huru behöfligt och önskligt detta skulle vara för den växande trafiken.