Aftonbladet – 28 maj 1866, sida 6

Molly gick långt, ty hon hade mycket att tänka på, och fann sig aldrig så ostörd, som då hon allena vandrade omkring på vägen, hvilken hon kände sedan sin barndom. Åter hade hon fått nya skäl att noga öfvertänka, om det vore rätt att för husfredens skull beständigt förtiga eller utan motsägelse läta passera alla de små afvikelser från det sanna och det rätta, som förekommo ihennes hem. Ännu var hon alltid lika osäker på om hennes far verkligen såg det ytliga och osanna i styfmodrens karakter och om hans blindhet var medveten eller ej. Men härvid kände hon bittert nog att, ehuru insen köld eller ens skugga deraf insmugit sig mellan henne och fadren, så lades dock ständiga hinder emellan dem, så att de blott rändelsevis eller förstulet kunde närma sig varandra; hon tänkte med en suck, att om nennes far ville, kunde han med ett maktspråk återställa den fordna förtroligheten ned ein dotter; som förr spatsera med ienne, samtala och skämta med henne och om förr visa henne en och annan skymt 4 förtroende och af sitt rätta hjertelag — lt saker, som hennes styfmor icke värdeade, men som hon dock förhindrade Molly tt åtnjuta. Men oaktadt alla dessa tankar unde hon dock ej låta bli att se sig omriog, ty Molly var ju nästan ännu ett barn, ch midt i sina bekymmer fick hon ögonen å några stora klasar fullmogna svarthallon, vilka glänste högst upp på en häck af juponbuskar, bland mörkröda, gröna och runa blad. Hon brydde sig för egen del j om svarthallon, men hon hade hört Cynja prisa dem storligen, och dessutom läg : et ett visst behag i besväret att plocka em, hvarföre Molly glömde sina sorgsna ankar och började klättra uppför den höga ordvallen. Uppkommen dit sträckte hon