Aftonbladet – 28 maj 1866, sida 3

IVA TILA SUSSUVSAALI RAVANIIRLARLARe RIKSDAGEN. LÖRDAGENS AFTONPLENUM. Ridderskapet och Adeln. Bankoutskottets memorial n:r 27, an föreskrifterna i 1:sta artikeln af bankoreglemen. tet, om bankens verksamhet och de fonder, hvarå sedelutgifningen utöfver metalliska valu tan är grundad, föredrogs punktvis och godkändes i alla punkter utan diskussion, utom hvad angår den sista, i hvilken utskottet föreslagit, att 1,500,000 rdr skulle företrädesvis användas till. befrämjandet af omsättningen af hypoteksbankens obligationer. Hr Skogman ansåg, att riksbanken ej borde åtaga sig något ansvar för de misslyckade försök i låneväg, som hypoteksbanken gjort och någon den minsta nytta af hypoteksbankens obligationer hunde riksbanken ej draga. Riksbankens uppgift vore visserligen icke att upprätthålla annan eller andra bankers myntvärde, utan blott sitt eget. Yrkade derför att ur punkten måtte utgå de stadganden, som röra den föreslagna omsättningen af hypoteksbankens obligationer. Frih. Stjernstedt, som reserverat sig mot utskottets förslag, ansåg det vara oförsigtigt af banken att inlåta sig på en sådan oper ration som att inköpa hypoteksbanksobligationer och till så högt belopp; banken inkastades derigenom på en helt och hållet ny rörelseväg, den tal. ansåg vara full af vådor. Tal. instämde i den föregående tal:s yrkande. Frih. v. Schwerin försvarade med värma utskottets förslag, hvars mening de föregående talarne missförstått; meningen vore ej att uppköpa hypoteksbankens obligationer till det föreslagna beloppet och att sedan fastläsa dem, utan att köpa och sälja dessa obligationer när konjunkturerna vore goda. Härigenom beredde banken en stor fördel för jordbrukarne samt toge ett högst helsosamt initiativ till ett inhemskt fondsystem, som aldrig kunde uppstå i vårt land om ej riksbanken trädde emellan. Anhöll derför om bifall: och lade ståndet varmt på hjertat att bifalla förslaget, som snart skulle visa sina välgörande följder. Hr Mannerskantz var öfertygad derom, att bankens säkerhet ej skulle lida det minsta afbräck om detta förslag antoges, tvärtom skulle en för jordbruket särdeles nyttig, stadgad obligationshandel komma till stånd och för ett så vigtigt ändamål hade utskottet ansett sig kunna föreslå: nämnde summa; genom den gjorda begränsningen kunde omöjligen någon fara för banken uppstå. För öfrigt vore detta förslag en helt naturlig följd af den sednaste kreditlagstiftnin. gen för kortare papper och det vore nyttigt om et bifölles. Instämde derföre med den föregående tal. och var öfvertygad att adeln skulle skänka sitt gillande åt ett förslag, som för den som satt sig in i denna fråga, tydligen skulle blifva till stor nytta för landet. Frih. Liljencrantz menade, att för framkallandet af en obligationshandel behöfdes ej något sådant reglementerande, som det at utskottet föreslagna; den uppstode då köpare funne det fördelaktigt att köpa obligationer. I utskottets förslag funnes ingenting om räntan och på? föregående talares gifna löfte, att den skulle bli 6 procent, kunde man ej lita. Denna obligationshandel berodde helt enkelt, liksom all annan handel, på tillgång och efterfrågan, och vore denna sednare liflig, så köpte man, eljest naturligtvis icke. tal:s tanke vore det framför allt nödvändigt, att bankens reservfond vore så rörlig som möjligt, och detta vore det förnämsta skälet som bestämde tal. att rösta för att bankoreglementets nuvarande föreskrift måtte bibehållas. Gr. Liljenerantz motsatte sig på det högsta att riksbanken använde sina fonder till inköp af hypoteksbankens obligationer, tr dessa skulle, åtminstone såsom de nu vore beskaffade, oftast bli omöjliga att försälja. Yrkade afslag samt att nuvarande i bankoreglementet måtte oföränrad bibehållas. Hr Åkerman instämde. Hr Nordenfelt yrkade bifall, ty han ansåg att förslaget vore godt och skulle isynnerhet för den mindre jordbrukaren blifva till stort gagn. Gr. Mörner fann det naturligt, att privatbankerna ej skulle med blida ögon se ett dylikt förslag, hvarigenom enskilde skulle uppköpa obligationer i stället för att insätta sina penningar rå depositionsräkning i privatbankerna. Med förslaget afsåges riksbankens fördel och tal. kunde omöjligen uti detta förslag upptäcka den minsta våda. Tillstyrkte bifall. — Efter det ofvannämnde talare flera gånger replikerat hvarandra slutades diskussionen och med 27 röster mot 19 blef nu gällande i bankoreglementet bibehållen. Samma utskotts memorial n:r 28, angående instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott, fodkändes utan någon diskussion; äfvensom följande sammansatta lagoch ekonomiutskottets samt endast lagutskottets betänkanden: n:r 12, afstyrkande väckt motion om änlring af 28 kap. 7 byggningabalken, i fråga om. ansvar för försummelse att utgöra skjuts; n:r 13, tillstyrkande, i anledning af väckt molion, att rikets ständer, i underd.. skrifvelse till K. M:t, måtte hemställa, det K. M:t täcktes utfärda nådig förordning, hvarigenom, med änring af hvad i äldre författningar är derom bestämdt, stadgas, att tiden för fullföljande af tajan mot underrätts beslut i ekonomiska och administrativa mål, der den är längre än trettio dagar, förkortas till detta antal med undantaj endast för vissa orter och mål, för hvilka EE M:t, med afseende på särskilda förhållanden, kan finna längre besvärstid erforderlig ; n:r 51, afstyrkande väckta motioner om ändring af lagens bestämmelse angående tiden för fullföljande af vad och besvär emot utslag, meddelade af underrätt å Gotland; n:r 52, 53 och 54 innehållande hemställanden till adeln, borgare, och bondestånden i anledning af återremisser. Slutligen föredrogs hr Leijonanckers motion om att inbjuda presteståndet att instämma i adelns beslut rörande aflåtande af en skrifvelse ill K. M:t med anhållan, att en närmare undersökning af Frövi—Falubanan måtte företagas samt att k. proposition i detta ärende måtte till riksdagen aflåtas. Frih. Cederström och hr Ehrenborg talade för bifall till inbjudningens aflå-. ande; grefvarne Mörner och Sparre för afslag, Jå här ej vore fråga om något anslag utan blott om en und. anhållan hos:K. M:t och hvilken anhållan, då två stånd stannat mot två, således, enligt grundlagens bud, måste anses förfallen. andtmarskalken uppfattade saken på samma sätt och ansåg sig vid sådant förhållande j kunna framställa tion; utan blef injudningsförslaget lagdt till handlingarne.