Aftonbladet – 24 maj 1866, sida 3

om dc ej vyUJa IUSRIGURA BIDA AU. — hafrebröa. Skall presteståndet äfven genomdrifva denna grundsats i förstärkt bevillningsutskott och derigenom upphöja den till lag för svenska folket? Det katolska presterskapet har väl också varit månt om sitt och kyrkans tionde, men dess medlemmar hafva dock alltid gått i spetsen, när fråga varit att lindra nöd och elände. Om denna pligt äfven blott skenbart kommit i konflikt med deras eget pekuniära intresse, skulle de säkerligen icke ett ögonblick tvekat i valet. Också hoppas vi att de fleste af det högvördiga ståndets ledamöter, som med sin röst understödt förslaget om lifsmedelstullar, icke ens tänkt på det inflytande som deras votum kan öfva på deras inkomster i denna jämmerdal, men för dem gäller satsen, att Ceesars hustru icke får vara ens misstänkt. Deras ignorerande kan föröfrigt, lika litet som strutsens bekanta manöver, tillintetgöra ett faktum och de derpå grundade reflexionerna; och ett faktum är, att presteståndets votum, åtminstone till den förmodade och af protektionisterna beräknade effekten, är liktydigt med en beskattning af flera millioner rdr för den fattige arbetaren och en löneförhöjning af icke fullt så många millioner för högvördiga presterskapet samt en ganska dryg skatt på alla fattighus och enskilda allmosegifvare. Vi vilja härmed visst icke klandra presterskapet i protestantiska länder derföre, att det icke fäster samma vigt vid allmosor, som man inskärper hos katoliken och muhamedanen, emedan det kan hafva en ganska aktningsvärd grund. Man vill i första rummet höja menniskans sjelfkänsla, hennes sjelfansvarighet, och anser för en ännu heligare pligt att förekomma fattigdomen, att hjelpa, åtminstone icke stjelpa dem, som af alla sina krafter kämpa mot den förödmjukande nödvändigheten att nödgas tigga af andra sitt lifsuppehälle. Och justi detta afseende ät hämnda votum kanske mest förderfligt. Att under sådana förhållanden, då man så att säga rycker brödbiten från den fattige arbetaren, vilja uppmana till allmosegifvande, vore ett grymt håna; och i detta afseende synes åtminstone presteståndets votim vara konseqvent. När man nekar rättvisa, behöfver imän ej heller slösa med nåd. Detta votum innebär dock något oförklarligt från ett stånd, som företrädesvis vill vara bildningens representant. Man skulle tro ätt, om vetenskapens läror på något ställe borde vinna gehör, om den vetenskapliga auk-oriteten skulle hafva något att betyda hos rikets ständer, skulle det vara hos presteståndet, och särdeles i en fräga, som mer än de flesta torde ligga utom piösterskapets vetenskapliga vyer. Ty huru skulle väl presterna hafva lärt sjgnationalekonomi och beskattningslära? Åtminstone borde de icke tilltro sig att uppträda direkte mot vetenskapens erkända grundsatser, till hvilka utan tvifvel hörer att icke med tullar fördyra folkets första nödvändighetsvaror. Mot den stundom hörda invändningen, att arbetarne få ersättning i de höjda arbetslönerna, anföres med skäl att en sådan ersättning ganska ofta alldeles uteblifver eller endast inträffar långsamt och ojemiit. Den fattiga sömmerskan eller tvätterskan, den sjuke och orkeslöse arbetaren, som skaffat sig en liten sparpenhing, hafva föga godt af en sådan tröstegrund, när hungerä tfäder öfver deras tröskel, om också denna hemska gäst skulle för deras febersjuka fantasi visa sig med doktorshatt och biskopskors, såsom en af det högre presterskapet ålagd penitens. Trösten är också klen eller ingen för det stora antal som producera exportyaror eller äro sysselsatta i fabrikationsgrenar, hvilka sakna skydd mot utlandets konkurrens eller der detta skydd redan nu är reduceradt till ett minimum. Den som känner huru svårt den stora mängden af arbetare, särdeles den qvinliga delen, Kar att berga sig, huru vill han åtaga sig det dryga ansvaret att på ett konstladt sätt fördyra deras föda utan ringaste visshet att ersättniog vinnes genom högre lön? En ersättning, tillräcklig för den som söäknar familj, skulle blifva af ringa värde för den, som har en talrik skara barn att försörja. Dertill komma den ojemnhet och de kastningar i priserna, som oftast utmärka en af protektionismens tvångströja kringgärdad marknad. . Det värsta är dock att liksom många Jandibrukare, högst sannolikt utan skäl, garvo tullfriheten skulden för de låga priserna, som för en tid sedan voro rådande, så skall den dyra tiden, så snart någon sådan inträder, med eller utan skäl tillskrifvas de orättvisa tullarne och framkalla ett missnöje med dessa och en oro i sinnena, som kan gifva sig luft i ganska obehagliga uppträden. 1 det oundvikliga fogar man sig lätt, men icke så i lidanden, som anses vållade af menniskors orättvisa. Så har man i England sett det beundransvärda tålamod, hvarmed bomullsarbetarne i Lancashire fördrogo den mest tryckande brist under amerikanska kriget utan knot och utan att öfverträda lagens gränser, medan under spanmålslagarnes flor de höga priserna flere städes framkallade våldsamma och blodiga oordningar samt en fortfarande tillväxt i brottens antal. Under en sådan jäsning tillkommer det presten att trösta, lugna och förmana, men hur skall han med något hopp om framgång kunna detta, om han anses så att säga medskyldig i det beslut, som framkallat jäsningen, och sjelf deraf drager vinst? Skall han verkligen hysa tacksamhet mot sina ståndsbröder för denna honom påtrugade inkomst? Måtte presteståndet icke så begå sig vid denna riksdag, att sedan representationsreformen pu blifvit genomförd, ropet på en kyrkoreformation i Gustaf I:s anda må blifva det nästa allmänna agitationsmedlet! UTRIKES.