Aftonbladet – 24 maj 1866, sida 3

RER MN Mynttorget och O nsga Presteståndet och svöuska folket. Efter den utgång, som valen till förstärkt bevillningsutskott haft, kan omöjligen någon tvekan uppstå hos hvem svenska folket bör stå i tacksamhetsförbindelse, om ttekottet; liksom harmset öfver de ?sju feta år?, hvarmed landet hittills hugnats, skulle votera återinförandet af de särdeles för arbetaren och den fattige tryckande lifsmedelstullarne. Denftia törtjenst tillfaller odelad presteståndet, dem som skulle förkunna dygdens, imeiniskokärlekens, sedlighetens och rättvisans höga läror, med hvilka beskattningen å lifsmedel står i den mest skärande kontrast. Påläggandet af nya skatter är alltid förhatligt; men det blir dubbelt förhatligt örn det sker medelst lottdragningen inom ett för stärkt utskott, genom några få röster af ett stånd, hvars rätt att representera de skattdragande låter ännu mindre försvara sig än dess redan utdömda rätt att öfverhufvud tala i folkets namn, och när det gäller en beskattning, hvars tyngd är ämnad att hufvudsskligen drabba dem, som icke få deltaga i voteringen, och hvaraf fördelen nästan uteslutande tillfaller dem, som nötöfiskt voterat densamma. Det är ett sätt att, med iakttagande af grundlagens former men med våldförande af dess anda, skära breda remmar ur andras hud. Ty när grundlagen stadgar, att bevillningsskatter erfordra alla fyra ståndens bifell, är ju meningen dermed att icke två eller flera stånd skola kunna påtvinga det eller de öfriga en dylik skatt: men här se vi två stånd, presteoch bondeslånden, kasta en ganska tung börda på hela den öfriga nationen, mot de två andra ståndens protest och i afsigt att icke blott derifrån förskona sig sjelfva och sina kommittenter, utan äfven att direkte i sina och deras fickor inpraktisera största delen af den förväntade skatteskörden. Sällan kan så vid tillämpningen yändas rakt upp och ned? på den grundsats, som lagen velat helga. Erfarenheten skall nog visa, denna gång liksom ofta förut, att bondeståndets beräkning endast blir — en missräkning; at! vinsten kommer att tillfalla en eller annan börsspekulant på konsumtionens stora centralpunkter; men att den stora massan aj de små producenterna kunna draga föga fördel af de gynsamma konjunkturerna, men säkert blifva offer för de dåliga, och ätt producenterna endast inlockas i ett farligt spel, der förlusten för det stora flertalet blir större än vinsten. Deremot kan ej nekas att presteståndets medlemmar, som uppbära större delen af sina inkomster i spanmål eller andra lifsmedel, vare sig af församlingsboer eller frön boställena, och som icke behöfva på dagen betala några höga arrenden eller dryga räntor, kunna bättre passa sin tid för varornas försäljning och hafva mera ledighet att i tidningarne studera och jemföra börsoch torgpriser på olika ställen samt sålunda böra förtjena på lifsmedelstullarne.. Men icke kan detta vara tillfyllestgörande skäl för dem, att med missbrukande af en rättighet, som grundlagen gifvit för helt andra ändamål, dekretera den olämpligaste, hårdaste, orättvisaste och mest samhällsfiendtliga beskatt ning — den olämpligaste, emedan importen af dessa varor sannolikt icke uppgär till några få procent af den inhemska produktionen, så att då statskassan får en rdr, tvingas konsumenterna att betala 40 eller 50; den hårdaste, emedan den företrädesvis drabbar den fattige och mindre bemedlade, som måste inskränka sig till de allra nödvändigaste behofvens fyllande, som minst kan tåla någon tillökning i sina utgifter, om han icke skall hungra eller frysa; den orättvisaste, emedan den, utan ringaste hänsyn till inkomsterna eller förmågan att bära, icke blott tynger lika mycket eller mera på den fattige än på den rike, utan äfven bland dem som befinna sig i enahanda ekonomiska vilkor, trycker hårdast på familjfadern direkt förhållande till familjens storlek, d. v. s. i omvändt förhållande till förmåsan att afbörda sig skatten. Ju flera munnar som ropa på mat, ju flera magar som skola mättas, desto mera tager staten af familjefadrens ringa dagspenning, hans hårdt förvärfvade bröd. En stackars familjfader, som har många barn och som sålunda behöfver hvar styfver för att hålla hungern från dörrarne, måste betala tre till fyra sånger så mycket som en annan för rättigheten att köpa sig mat. Af samma anledning är nämnda beskattning äfven den mest samhällsfiendtliga bland dem alla, emedan den belägger med böter det som alla förnuftiga samhällslagar böra uppmuntra: ett lygdigt och fruktsamt familjelif och sålunda på visst sätt uppmuntrar till osedlighet — ja, till brott, äfven utan afseende derpå att lyra tider vanligtvis har till följd ökadt untal förbrytelser. Ju ogästvänligare slutigen fäderneslandet visar sig mot arbetaren, som lättast kan ombyta vistelseort, dess mera nbjuder det äfven till utvandring, hvilket cke heller är fördelaktigt för samhällets vestånd. Men dess verkningar sträcka sig ännu ängre. Man har ofta i britiska parlamenet omtvistat, huruvida välgörenhetsinrättlingar och fromma stiftelser borde undersastas inkomstskatt liksom andra kapitaliter. Presteståndet har på ett enkelt sätt fgjort tvisten. Kapitalet må ej beskattas nen väl de goda verk och pgerningar som