Aftonbladet – 24 maj 1866, sida 2

sina, tryckte den sakta och hviskade: Stackars lilla fröken Harriet!? Efter en kort tystnad reste sig lady Harriet. Jag brukade alltid som barn fråga er om hvad som var rätt eller orätt, Clare, sade hon. Säg mig, tror ni det är syndigt att säga osanning ?? ?Åh, söta fröken Harriet, huru kan ni fråga det? Det är naturligtvis mycket orätt — ja, jag må säga mycket syndigt. Men jag förstod att ni blott skämtade då ni sade att ni talat osanving.? Nej, det gjorde jag visst icke. Jag ordentligt ljög för dem, det försäkrar jag Jag sade att jag var tvungen att fara till Hollingford för att göra några uppköp. hvilket jag alls icke ämnade göra, och ej heller var något tvång i fråga, utan blot! ett outsläckligt begär att blifva fri från våra vänner, för att få komma hit och klaga och gäspa och hvila en stund. Jag vet ej huru det är, men det plågar mig just att hafva ?narrats? som barnen bruka säga.? ?Men, min söta lady Harriet?, sade mrs Gibson, sjelf oviss om hvad hon menade med de ord, som darrade på hennes läppar, jag är viss på att ni trodde att ni menade hvad ni sade, då ni sade det.? k Nej, det gjorde jag icke?, svarade fröen. Nå om ni ej gjorde det, så var det bara de der tråkiga menniskornas fel, som drefvo er till denna utväg — ja, det var deras fel, utan tvifvel, icke ert — och dessutom — ni vet ju — sällskapslifvets fordringar — ah, hvilka maror de äro!? Lady Harriet svarade icke strax. Sä mig, Clare?, sade hon sedal ?ni har vä sägt osanning ibland, har ni icke det??