Aftonbladet – 23 maj 1866, sida 3

med glädje instämde i det allmänna jublet. Det fanns ingen plats i salongen som ej var upptagen, buketter regnade och bifallet var i hflighet och styrka värdigt den förtjenst, som det hyllade. Normas karakter, rik som den är på momenter af gripande lyrisk och dramatisk effekt, gifver fru Michaöli icke blott ypperliga tillfällen att lägga i dagen sitt mästerskap såsom sångerska, och sin stämmas herrlighet, utan röjer den utmärkta artisten i detta parti äfven en ganska aktningsvärd förmåga i dramatiskt hänseende och ett herravälde öfver gesten, som i förening med de egenskaper, hvarmed hon alltid intager, bildar ett helt af mycken fulländning. Var ämnet för aftonens representation såsom val sålunda värdigt äfven den, som under den sednast förflutna tiden så ypperligt tolkat Hendel, Mozart, Cherubini och Mendelssohn, måste vi emellertid beklaga att fru Michaölis glänsande talang icke särdeles väl understöddes af de biträdande i den vackra operan. M!l Harlings Adalgisa lemnade, vare sig till följd af indispositicn, rädsla eller bristande öfning åtskilligt öfrigt att önska, hvilket den utmärkt intagande apparitionen icke kunde ersätta; och hr Schäfer är, som bekant, grundligt osmaklig i Pollions parti, hvars redan i kompositionen temligen fadda erotiska momenter af honom än ytterligare karrikeras. I operans slutscener må man emellertid icke rbise hos honom vissa spår af den mera äkta känsla, som den tjusande och innerliga melodiföljden väl äfven måste ingifva, och för öfrigt gjorde biisterna i utförandet af dessa begge secönde-partier — hvad mll Harling beträffar tillskrifva vi dem gerna helt och hället tillfälliga orsaker — ehuru de naturligtvis skadligt inverkade på intrycket af det hela, på samma gång att det öfverlägsna och konstnärligt fulländade hos primadonnan ännu mer än vanligt framstod. Hr Behrens var, säsom alltid, en präktig Oriovist. Den kongliga familjen bivistade representationen.