Aftonbladet – 23 maj 1866, sida 3

ERS RLTTTDEAEMNGTTI VET MUSIK. Kongl. hofkapellet gaf Pingstdagen till förmån för sin pensionskassa sin eljest för Påskdegen vanliga årskonsert, som denna gång erbjöd mera nytt af intresse än törr oftast varit fallet. Främst i detta afseende tycktes oss programmets första nummer, ouverturen till Schumanns snillrika ?Genoveva? Skrifven år 1847, före operan, utgör denna ouverture icke en efterskörd af ider, eller såsom de flesta i den romantiska siilen, en potpourriartad samling af några i operan törekommande melodier; den är ett fulländadt, sjelfständigt konstverk. Den förråder? — säger en framstående tysk musikkritiker — intet af den egentliga handlingen i operan, men försätter oss, uppfylld som den är af medeltidsromantik, på skådeplatsen för händelserna. Blott att mörka makter der draga i kamp med den renaste och trognaste kärlek säger oss inledningen med sina små nona-ackorder och den mjuka violoncell-figuren; och om vi än i allegrot ana att demoniska krafter blifvit indragna i striden, finna vi ingen direkt antydning på handlingen, om icke på slutet at ouverturen, som gifver oss den glada vissheten om oskuldens slutliga seger.? Den kraft och värma, men på samma gäng måtta och precision, hvarmed denna svåra tondikt utfördes, lemnade intet öfrigt att önska. — Näst efter ouverturen till ?Genoveva? öljde konsertens enda klassiska nummer, den för sin stora stil och melodiska skön het med rätta beundrade qvartetten ur Rig. hinis ?Befriade Jerusalem?, förträffligt utförd af fru Michaeli, mll Lublin samt hrr Arnoldsson och Behrens. Adagio och finale ur en här förut flera gånger hörd konsert af Vieuxtemps gaf en af hofkapellets mest framståenne yngre medlemmar tillfälle att offentligen ådagalägga sina betydande framsteg. Hr Books spel är enkelt och värdigt, fritt från alla de konster, som beklagligen ofta förflytta violinspelet utom konstens område. Det behag och den varma känsla, som utmärkte detsamma, måste ovilkorligen intaga hvarje åhörare; i rondon skulle vi endast hafva önskat mera abandon i föredraget, måhända äfven ett något raskare tempo. Publiken tolkade sin tacksamhet genom varma och lifliga bifallsyttringar samt inropving. Sedän men i detta nummer fått förnya bekantskapen med en inhemsk virtuos fick man i det följande åter höra en särdeles intressant inhemsk komposition, hr Södermans ballad: Tannhäuser?, ett arbete rikt på fantasi och originalitet. Genom den utmärkta instrumenteringen har hr Söderman förmått att öfver detsamma breda en skiftande färgton, än glödande och berusande, är svårmodigt hemsk, men alltid troget följande poemets innehåll; och i sångstämman behandlas rösten icke, som i den riktning inom musiken, till hvilken kompositören tyckes hafva anslutit sig, ofta är fallet, såsom ett konsigjordt instrument, utan den framstår fri, sjelfständig och , lefvande, framom den bakgrund, orkestern bildar. Hr Arlberg föredrog balladen särdeles uttrycksfullt, men hans parlando gick stundom, särdeles i de lägre tonerna, så långt att kompositionen liknade en melodram. — Finalen ur Mendelssohns Loreley, utmärkt genom formell fulländning och rik på materiella effekter, men icke så på innehåll, afslätade, anslående genom fru Michaelis ypperliga föredrag, konsertens förra afdelning. Den sednare utgjordes af en stor symfoni af Anton Rubinstein, C-dur Opus 42, benämnd Ocan. Kompositören, som i TyskJand vunnit stor och allmän uppmärksamhet, har onekligen med kraft och majestät uttryckt sitt ämne och med riklig färgblandning sökt framhålla de skiftande och ständigt omvexlande men alltid imponerande yttringarne af dess karakter. Finalen tycktes oss förtjena beundran särskildt för det fullkomligt nya sätt, hvarpå kompositören sökt lösa sin uppgift att i toner skildra en storm, något hvari Haydn och Beethoven uppnått ett så glänsande mästerskap, att ednare försök i samma genre alltför tydigt stannat på imitationens låga ständpunkt. Som vanligt i den sista tidens musikaliska arbeten är instrumenteringen med synnerlig förkärlek omfattad; men att närmare redogöra för eller belysa dess och hela symfoniens förtjenster och egendorcligheter är oss efter första åhörandet icke möjligt. Man måste emellertid vara kapeliet och dess utmärkte chef synnerligen tacksam för detta val af orkesternummerna i programmet, särdeles som den ekonomiska fördelen dervid satts i andra rummet. Att bereda allmän-: heten tillfälle aw lära känna den nyare musiken är ju den enda, men också en tillfyllestgörande metod att Jäta densamma rättvist bedömas, komma ti!l heders, eller åtminstone icke framgent tanklöst smädas af dem, som derom knappt ega den ringaste kännedom. Vi hoppas ock att eamma princip äfven framgent — ehuru utan partiskhet elier allsköns intrång — skall i sinom tid göra sig gällande, så att man vid ett följande tillfälle finge höra t. ex. någon af Sch manns gläsande symfonier. Den i B-dur synes 0ss, såsom säkerligen tillfredsställande mest olikartade musikaliska sinnens uppfattning, i sådant fall särskildt värd att man den anammar. Ett återgifvande så i anogh utförande förtjenstfullt och konstnärligt, som det, hvaraf man fick njute under den konsert, som nu varit vårt ämne, skall, då det från artisternas sida skipar musikalisk rättvisa mot alla brancher, säkerligen icke förfela att småningom vinna en motsvarande oväld från publikens. Att det blott är för en sådan opartiskhet vi här orda faller af sig sjelft, ty att isolera strider mot den rättvisa och att utesluta mot den frihet, som måste finnag, hvarhelst konst älskas och utöfvas. För egen ae! skulle vi hafva funnitPingstdagens musiktillstälining vida angenämare om den genre, som redan nåt sin fulländning, dervid varit mera rikligt representerad. — Fru Michaölis recelt i går var en bland de mest Iysande triumfer, som vår lyriska scen under de sednare åren företett,