Aftonbladet – 23 maj 1866, sida 3

dig, då valutan för denna skuld obestridliIgen kommit en staten tillhörig institution till godo, och som derjemte i ej oväsentlig mån bidragit till att bringa denna ivstitution tidigare i verksamhet, och just i det syfte, för hvilket den inrättats? Artikelförfattaren skall dock naturligtvis vidhålla sitt yrkande att anslaget bör afslås — ty på styrelsen skall statueras ett afskräckande exempel. Nåväl! Må då ske så ?för rättfärdighetens skull?. Men hurudan blir följden af en anslagsvägran? Artikelförfattaren har hvarken velat eller förmått inse konseqvenserna af denna åtgärd. Enär det icke kan bestridas, att styrelsen har en fordran af institutet, motsvarande de gjorda förskottens belopp, så kan det icke förvägras styrelsen, om anslaget ej skulle beviljas — att utkräfva denna sin fordran. och att i exekutiv väg hålla sig tillinstitutets lösegendom. Men då rubbas ju detta i sin verksamhet och ekonomien afbrytes? Derpå skulle det allmänna göra en ganska stor förlust, hvilken ingalunda ersättes genom den helt och hållet individuella glädje som möjligen artikelförfattaren skall njuta af anslagets vägrande och följderna deraf. Till äfventyrs skall han invända att en så sträng åtgärd med så menliga följder skall styrelsen icke vidtaga mot Alnarpsinstitute:. Hvad den kommer att vidtaga känner jag naturligtvis icke. Men otvifvelaktigt är att voteringens utgång i förstärkt statsutskott skall afgöra om den nuvarande styrelsen kan qvarstanna eller afgår. I sednare fallet är det klart att styrelsens afgångna ledamöter icke hafva någon giltig anledning att efterskänka sin fordran, ej heller att den nya styrelsen — om en sådan ens kan åstadkommas — skall blifva det ringaste benägen att ikläda sig betalningen för en skuld, hvars liqviderande äfven framdeles kan af riksdagen vägras. I alla händelser torde såsom säkert böra antagas, att de personer, som erbjudas ingå i den nybildade styrelsen, kunna vida anganämare använda sin tid, och tryggare placera sina kapitaler, än att offra den förra för institutet, och de sednare på den omförmälda skuldens liqviderande. Man bör derjemte icke förgäta att den nuvarande styrelsen för Alnarp utgöres af Skånes mest ansedda män, att de uppoffrat både tid, möda och enskilda kostnader för institutet, att de ej uppbära något arvode, eller resekostnadsersättning, och det höf: liga bemötandeX, som de nu rönt, innebär just icke någon lockelse för andra, att i styrelsen inträda. Men, säger man — och i detta argument ligger kardinalskälet i den ofta nämnda artikeln, med hvilket det förstärkta statsutskottet skall tagas — vid sammanjemkningen af ståndens skiljaktiga beslut i frågan har statsutskottet gjort sig skyldigt till det — i artikelförfattarens tycke — oförlåtliga j och straffvärda felet att helt och hället hafva undanskjutit det medelvägsbeslut som adeln för sin del fattat. — Hvari bestod då detta medelvägsbeslut? Jo, adeln beviljade anslaget, men med tillägg af en ad-l, monition — en klämt — gående derpå ut att Alnarpstyrelsen måtte förständigas att! för framtiden undvika större utgifter än tillgångarne medgifvaX. Derföre att statsutskottet undanskjutit denna I! af ett stånd producerade Skläm4, skall nu Alnarpstyrelsen — märk väl icke statsutskottet — eftertryckligt straffas, såvida artikelli författaren får råda, fastän icke någon afle styrelsens ledamöter suttit i berörda utskott och således icke kunnat genomdrifva den omförmälda undanskjutningsåtgärden, och fastän ingen på riddarhuset ogillat att den der Sklämmen ej i voteringspropositionen blifvit intagen, hvilket icke heller lärer vara någon felaktig åtgärd, ty annars skulle den sannolikt af så stora formalister som hrr Björck och Hierta, hvilka begge äro ledamöter af statsutskottet, hafva beifrats. Det är emellertid derföre att denna kläm uteslutits af nämnda utskott, som artikelförfattaren fordrar att anslaget skall vägras. Han lägger särskildt så stor vigt på denna kläm, derföre att annars skulle styrelsen ör sitt beteende undgå äfven den minsta skymt af tadel och ogillandeX. Men har lå ej styrelsen af begge dessa kryddor relan i alla stånden fått qvantum satis, och lerutöfver den ganska rikliga extraförplägning, hvarmed artikelförfattaren frikostigt4 ;erverat styrelsen? 1 l I Am mm I — TR fr Sedan partilidelserna lagt sig skall man sanska säkert erkänna, att Alnarpstyrelsen ått uppbära alltför mycket tadel och ogilande för en åtgärd som befordrat landtoruksinstitutets verksamhet. Det är till och ned ganska säkert, att då styrelsens ledanöter längre fram — jag önskar det för nstitutets bästa skull, så långt fram i tiden t om möjligt — blifva lagda uppå bårt, kall man villigt till deras förtjenster om Jet allmännyttiga räkna deras varma inresse för Alnarps landtbruksinstitut. Om man i likhet med dem, som antingen örnämt missaktande nedblicka på alla våra äroanstalter för jordbrukets idkare, eller ro afvogt sinnade mot allt jordbruk, deröre att deras egna försök med detsamma j lyckats — om, säger jag, man i likhet ned dessa, hvilkas antal dock ej är stort, ill tillskynda staten en ganska betydlig örlust och derjemte försätta Alnarps-instiutet i overksamhet, så kan detta allt ganka lätt ästadkommas. Man behöfver endast erkställa det af artikelförfattaren tillstyrkta strandhugget4 hos styrelsen. Denna skall lå utkräfva sin fordran hos Alnarps-instituionen, som då hotas med upplösning eller ned overksamhet för en längre tid. 8 En utväg att förebygga ofvanantydda k lägenheter, om uppsatsförfattarens tillstyran följes, står likvisst öppen, hvilken han, nen också endast han kan åstadkomma —IN len nemligen, att genomdrifva, i motions-1) äg, ett tjernbref4, hvarigenom den afgångna tyrelsen uttryckligen förbjudes att utkräfva in fordran hos institutet. Derigenom bereles staten bestämdt en kontant vinst på 0,000 rdr — visserligen icke af det slag om i dagligt tal kallas en hederlig vinst, nen i alla fall en vinst, hvartill åtskilliga notstycken förefinnas från frihetstiden. Itgärden hvilar således på historisk grund. Stockholm den 19 Ma 1866. M. SAnanm objudning till en hortikulturutstållning Mr Tr Rn a dm Am Mm Ia MM mån mm Oja