Aftonbladet – 23 maj 1866, sida 3

Till Redaktionen af Aftonbladet. Med förvåning, som snart öfvergick till ledsnad, att icke säga till förtrytelse, läste jag i gårdagens Aftonblad, mn:r 113, en mycket hätsk artikel, riktad mot styrelsen för Alnarps landtbruksinstitut, och åsyftande att uppreta det enart sammanträdande förstärkta statsutskottet mot nämnde styrelse. Jag är förvissad derom, att denna artikel var insänd; ty jag känner alltför väl att redaktionen för egen del icke vill befrämja en åtgärd — den som med artikeln åsyftas — hvilken skulle hafva till följd, visserligen i första rummet att bereda styrelsen ett stort obehag, men derjemte att rsätta en nyttig institution i förlägenhet, möjligen i-overksamhet, och på samma gång direkt tillskynda staten en betydlig förlust. Med vetskap om redaktionens rättrådighet, hoppas jag derföre, att rum skalli Aftonbladet beredas för en belysning af den ofvan omförmälda artikeln. Kändt är att borgareoch bondestånden afslogo K. M:ts af statsutskottet förordade framställning, det måtte rikets ständer anvisa 50,000 rdr till liqviderande af den skuld som styrelsen för Alnarps-institutet ådragit sig i och för institutets tidigare bringande i verksamhet. Adeln och presteståndet åter beviljade det äskade anslaget, hvadan frågan blifvit hänskjuten till det förstärkta statsutskottets definitiva afgörande. Erkännas bör att genom skuldsättningsåtgärden öfverskred styrelsen sin befogenhet. Det klander, som i alla stånden häröfver uttalades, var berättigadt. Att detta klander af åtskilliga talare framställdes i mindre väl valda ordalag, är icke sällspordt inom vår nuvarands riksdagsinstitution, och särdeles då man känner den ofta der påkommande åtrån att uppträda som den blinda rättvisans obeveklige målsman. Men för styrelsens åtgärd talade dock åt skilliga omständigheter, som visserligen framhöllos, men hvilka under stridens hetta i de båda stånden ingalunda tillräckligt påaktades. Ingen har påstått, eller kan påstå, att de medel, som styrelsen på sin enskilda kredit anskaffat, blifvit till andra än nyttiga ändamål för Alnarps-institutet använda. Den verksamhet, hvari institutet genom denna itgärd tidigare försattes, hade uteblifvit om styrelsen saknat kredit för de erforderliga medlens anskaffande, eller icke egt så Ilifigt intresse för utförandet af sitt uppdrag — det att bringa institutet och dess ekanomi i så fullständigt skick som omständigneterna medgåfvo. Det är vidare ett obetridligt faktum att Alnarps-styrelsens — leri icke tagande åtskilliga andra styrelser och komitter till föresyn — med alltför stort intresse och med alltför stor energi itfört sitt materielt lönlösa, och enligt hvad nu visat sig, åtminstone från ett håll, föga jacksamma kall. Men bör denna verksamhet, denna energi, om obestridligen kommit institutet till nytta, ytterligare bestraffas på det sätt som artikelförfattaren påyrkar? Ty, man torde erinra sig, han vill att staten skall undandraga sig liqvidera den ifrågavarande skulden. Kan en sådan åtgärd vara staten vär