Aftonbladet – 19 maj 1866, sida 3

par vertikala drifbjul, de förra att verka vid branta stigningar (8 fots höjd på 100 fots längd) eller i snäfva krökningar (om 400 fots radier), på hvilka vägstycken midtskenorna anbringas; de sednare för jemna och rakare vägsträckor, der också inga midtskenor finnas. En af engelska styrelsen utsänd ingeniör, mr Tyler, har öfver banan och lokomotiverna afgitvit en officiel berättelse, som anföres i ofvannämnda tidskrift, och hvartill vi måste hänvisa för mera omständliga uppgifter. Här kunna vi blott meddela mr Tylers slutanmärkningar, hvilka tyckas förtjena att ihågkommas hvar som helst, der nya jernvägsanläggningar äro ifråga: Såsom slutföljler af mina iakttagelser och försök, har jag att tillägga, att detta sätt till öfverfarandet af Mont Cenis, är, efter min åsigt, praktiskt i alla hänseenden, och att färden öfver berget kan på detta vis ske icke blott hastigare, ordentligare och beqvämare, utan äfven säkrare än den kunnat ske hittills. Väl torde få kunna i första ögonblicket undertrycka den känslan, att en färd utåt så branta vägsträckor och genom så trånga krökningar, på en berghylla, måste vara ganska farlig, och att lossnandet af en vagnskoppling eller en hjulskena, eller afvikelsen ur banan, måste hät medföra ganska svåra följder; men vid den här tillämpade jernvägsrörelsen förekommer ett skyddsmedel, som saknas vid all annan. Midtskenan ger icke blott maskinen förmågan att draga vagntåget uppför starka branter, utan tillåter äfven användandet af hvarje bromsningskraft, som fordras till aj af för hastig nedfart, och till qvarhållandet af vagnar, som kunnat lossna från tåget. Och genom användandet äf horisontala hjul på samtliga vagnarne blir midtskenan den fullkomligaste säkerhetsvakt mot alla snedsprån ur banan. I sjelfva verket anser jag de delar a banan för de säkraste, der sluttningen öfverstiger 4 fot på 100; der finnas nemligen midtskenor anbringade. Då det icke är svårt att anbringa och fästa en midtskena så, att hon bildår en oupphörlig ledstång; så kan man fråga om det icke vore önskvärdt att utsträcka detta skyddsmedel till mindre stigningar än åpå 100. ..:Uppenbart vore detta förmånligt, ieke blott för att vinna större fasthållning med jemförelsevis mindre tyngd hos lokomotivet och följaktligen ringare dragkraft; utan ock till större säkerhet, isynnerhet vid färden genom ban-krökningar.? Skjutgevärs rensning medelst glycerin. (Gewerbeblatt fir das Grosshersogthum Hessen. 5. På förslag af dr G; Tuere i Darmstadt hafva flera jägare och skarpskyttar försökt, med fram gång, att till gevärslopps rengörande begagna glysgjin Detta ämne har väl stigit till ungefär ubbla priset (från 25 till 50 öre skälpundet i minut), sedan det fått en så oväntadt stark åtgång såsom råämne till nitro-glycerin; men i alla fall är priset ännu så billigt och åtgången såsom rensningsmedel för gevär så obetydlig, att det gerna kan ännu förordas dertill. Titan-metall. (Polytechm. Centralblatt. 1866.) Denna metall, som hittills blott erhållits i form af en mer eller mindre lös sammangyttring af mörkröda kristaller, har man nyligen i Birmingham lyckats att, med tillhjelp af natrium, reducera till stora täta massor, och man hoppas att snart kunna bringa den i handeln, till samma pris som silfver, och finna åtskilliga praktiska användningar deraf. Diamant kitt. Det ges två ganska olika och för olika ändamäl bestämda kittslag med detta namn. Detena är det gamla österländska, som vanligen begagnas till fästande af diamanter, såväl som andra juveler; men som låter använda sig till mycket annat, och hvars riktiga beredning derföre kan vara nyttig att känna. Det andra är en ny uppfinning, och tjenar till fogtätning på metallytor, som komma att blottställas för fuktighet, och äfven för värme utan glödgning, t.ex. jernfartyg och ångpannor. Det österländska diamantkittet, vanligen kalladt armeniskt, sammansättes på följande vis. I vatten uppmjukas 14 ort rent husbloss, läggs att afdrypa och löses sedan i stark sprit, tillräcklig för att bilda en tjock vätska, i hvilken man in. rör 710 korn ljust ammoniakgummi. Särskildt lösas 20 korn mastix i möjligast minsta mängd sprit, och denna lösning. sammanskakas kraftigt med den förra blandningen. Det färdiga kittet förvaras i en väl tillsluten flaska, som uppvärmes i varmt vatten, för att få kittet flytande när det skall användas. . Armenierna, som äro Levantens förnämsta juvelerare; begagna detta kitt, för att dermed fästa diamanter. och andra juveler på urfoder, kaffekoppar, piphufvuden; vapenbeslag och dylikt. Adelstenen infattas först i silfver eller guld, och infattningen förses med ön polerad yta, som passar noga intill stället, der juvelen skall fästas; denna yta uppvärms, bestryks: med diamantkitt och fasttryckes. Den fastnar så, att den endast med våld kan lösgöras. Släta glasytor och polerade stålytor låta med detta kitt sammanfoga sig lika fast. I europeiska drogisthandeln förekommer stundom s.k. armeniskt diamantkitt, men vanligen otillförlitligt och merändels ganska dyrt. Det nya diamant-kittet, för ångfartyg och ångpannor, har gurppetsk härkomst, och består af 15 vigter slammad krita, 52 slammad blyerts och 16 silfverglitt, som noggrannt sammanrifvas och slutligen ihoprifvas med 416 till 17 vigter linoljefernissa, så att en bildbar deg fås af alltsammans. Denna deg utgör diamant-kittet, och harförmodligen fått sitt namn af sin hårdhet, fasthet och frihet från krympning, när den anbringas på metaller; som utsättas för värme. I-kailv tillstånd: kan detta kitt länge förvaras utan att förlora sin bildbarhet; isynnerhet om det skyddas emot luftens åtkomst. Grön kopparfärg, utan arsenik. Af W. CASSELMANN, (Fresenii Zeitschrift fär analytische Chemie: 1865.) En kokhet lösning af kopparvitriol blandas med en kokhet lösning af ättiksyradt kali eller natron, hvarvid en ymnig fällning af ett i vatten olösligt salt frambringas, till en början bestående af lösa flockar, men TE antagande ett kornigt skick. Det är äf ljusgrön färg, men blir efter torkning och ned så bjert, att det, näst de så ytterst giftiga arsenil -kopparfärgerna, säkert är den vackraste bland de ivatten olösliga kopparföreningarne; Gjutna alabasterbilder. Af S. ABATE, Formarne till dessa bilder måste vara af metall eller bränd: lera; så att de ega, tillräckli fasthet för att motstå starkt tryck. Ammnet till bilderna är vanligt torrt gipsmjöl — bäst af-bränd alabaster — hvaraf, när gjutningen skall ske, volymen beräknas efter vigten vå rå alabaster (167 I för kubikfoten) med afdrag af en femtedel för kristallvattnet, som ur Fipemjölet. ReNu nit. Den beräknade mängden af gipsmjöl inläges i en med tätt lock: försedd bleckeylinder, som har en inåt konisk pip, hvari den koniska änsn EM et ledningsrör er fr Sn Epanna Passar och derefter insläppes ånga till gipsen. j sen innehållande kärlet väges förut, och fre emellanåt; när det icke mera förökas i vigt, har gipsmjölet insupit så mycket ånga som det behöfver till kristallvatten; ehuru det ännu eger sin mjölform i behåll. Detinpackas i detta skick, ch ännu varmt, i formen, hvari det vidare samnantryckes medelst en hydraulisk press. Gjätingen är härmed gjord, inom några ögonblick,