Aftonbladet – 16 maj 1866, sida 3

I förtviflan bryta lös. Och än kraftigare ådaI galägger skalden detta förhållande derI med, att han låter Timon i ödemarken I finna en rik skatt. Vore nu hans menniskohat icke sammanvuxet med hans väsen, Jutan blott en kåpa att skyla hans armod I med, skulle han utan tvifvel använda det I guld, han funnit, på annat sätt än han gör, i det han dermed söker uppmuntra I tjufvar, skökor,, ja till och med sin redlige I Flavius stt skada, bestjäla, förderfva och lafsky menniskorna. Äfven Apemantus ärl -I egentligen tillkommen för att ge belysning åt Timons karakter. Denne rätt qvicke, men ilskne och afundsamme cyniker är urI sprungligen en låg själ, ?en slaf, som lyckan , Jaldrig samnat?, såsom Timon riktigt skildrar honom. Hans menniskohat är en jargon, rIliksom senatorernas rättrådighet gentemot -) Alcibiades, eller vännernas trohetsbetygelser mot Timon: en ny fas af detta bedrägliga I sken, denna allt uppslukande flärd, som i Igrunden är denna verldens väsen, enligt Shakspeare. Timons sinne känner sig äfIven i hans djupaste olycka ädelt i jemnI bredd med denne ?till födseln uund?. Jemväl tillbudet att anföra athenarne mot Alcibiades, och så förvärfva sina landsmäns tacksamhet i än högre grad än förut, tillbakavisar han med förakt, i det han i stället antyder sitt nära förestående slut. Med anledning af detta senatens ödmjuka bönfal lande hos honom kunna vi icke förbigå en uf Kreyssig förut framställd anmärkniag, som synes oss ega all befogenhet. Den rör nemligen denna Timons egenskap at stats-. I man och fältherre, hvilken han anser stå i rJallsingen harmoni med karakteren i öfrigt, tvertom vara ett deremot stridande tilllägg, tillkommet för handlingens utvecklling och en yttre effekts åstadkommande. Vi kunna ej unnat än instämma med honom och tillägga, att en dylik blunder i den eljest ypperliga teckningen af Timon bättre än mycket visar, att stycket saknar den sista grundliga omarbetningen. Aleibiades är en blott lätt antydd karakIter; men man ser i alla fall, att han i förhällande till Timon intar samma ställning i sorgespelet som t. ex. Laertes till Hamlet, d. v. s. lemnar ett sidostycke till dennes karakter, hvilket klarast af allt visar, hvari Timon öfverskridit måttans gränser, och hvarigenom han åsamkar sig sin tragiska skuld. Alcibiades är med ett ord representanten för denna manliga haundlingekraft, som BShakspeare öfverallt sätter så högt. Han är visserligen ej felfri, men Ihans fel vidröra ej väsendets innersta, äro ej ett sådant hela karakteren bestämmande som Timons. Äfven han drabbas af otacksamhet liksom Timon; men i stället att nedslås, ökas hans viljekraft af detta slag. ör honom är det 7en ära mot en verld Jatt strida?, dock ej på Timons sätt, i ord Joch genom att hata sin fiende i fankar, som värst tynga det egna lifvet, utan han kämpar i handling och genomårifver också hvad han åsyftar. Det är, som vi veta, också han som skipar rättvisa för Timons räkning och sålunda visar, att hans vänskap varit uppriktigare än alla de andras. Bland bifigurerna utmärker sig Flavius, som är förträffligt och sannt tecknad. Om de falska vännerna ha vi redan ofvan yttrat oss. Afven andra uppträdande umbära aldrig den fina individualisering, som är Shakspeares oafhändeliga tillhörighet. Vi erinra endast t. ex. om poeten. Af den korta redogörelse för detta sorgespel vi nu sökt lemna bör med någon klarhet framgå, att upptagandet derat på vär scen måste i viss mån anses som ett vågspel. Oss veterligen har man ej ens i Tyskland dristat sig på Timon af Alhen. Men om vi ock må medge detta, så bör man å andra sidan taga i beräkning, att vi ega en Shakspeare-tolk från scenen, hvilken visat sig vuxen äfven de svåraste uppgitter inom detta fack, och att äfven i sceniskt hänseende åtskilligt effektrikt och vackert kan göras för att fingsla intresset. Också kunna vi ej annat än väl vitsorda styckets uppsättning på Kongl. Stora teatern. Hvad först och främst angår bearbetningen, så är visserligen derur åtskilligt uteslutet; men då, som vi ofvan sett, i Timon ej kan sägas öfverallt råda detg strängt organiska samband mellan scenerna, som i Shakspeares yppersta stycken, så äro ; uteslutningarne här merendels icke blott ; icke skadliga, utan någon gång till och med 7 8 ; y ; j : : Pe mm me Pr mrs Pr ————— 3 NM) tr bt PA till fördel för stycket: särskildt kunna vi nämna den alldeles utom handlingen stålende scenen mellan narren och Apemantus. IDet enda uppträde, som lemnat någon lucka efter sig, är Aleibiades besök i Timons , håla; men det är verkligen omöjligt att!f lgifva ur grannlagenhetsskäl. Annars synes e oss bearbetningen verkställd med temligt pietet, och dialogen har i de bibehällna : scenerna blifvit mindre stympad, än annars 1 brukar vara fallet hos oss. Återgifvandet af det cystra sorgespelet; beror i högst väsentlig mån på huru Timon ls framställes; och att hr Swariz här som 3 annars skulle prestera något utmärkt, der) å kunde man redan på förband vara viss. i 1 1 ed sin vanliga omtanka och noggrannhet Thade han satt sig in i denna svära roll, I för hvilken i öfrigt hans skädespelarindividualitet är särdeles passande; han har genomträngt hvar scen, hvar replik såsom alltid och ger, enligt vår åsigt, en klar och bestämd bild af denna karakter med dess I veka känslighet, dess dystra menniskofiendtlighet och dess tragiska godtrogenhet. Att han öfverhufvud mer tilldreger sig vårt intresse under förra hälften af sin roll, lig-l, ger i dennas natur: ty hans återgifvande ll äfven af den dystra sidan är lika ut-le märkt, om än måhända rösten vid de meste forcerade tiraderna visar sig svika. I ett är 1 lhr Swartz just inom denna sednare afdel; ning förträfflig: hans menniskohat framstår så väl såsom yttringen af ett blödande, ettl4 r t I I förkrossadt hjerta; det ligger värma, vi skulle nästan kunna säga kärlek deri. Och så måste det vara, såsom vi ofvan sökt visa. Särdeles ypperligt framställer han äfven I Timons plötsliga öfvergång från lättrogenhet till häftigt tvifvel, och hans bordsbön och strafftal till de falska vännerna bilda en 7 värdig slutpunkt i denna del af rollen. , Öfverallt märker man i hr Swartz spell, 1 1 Å L dennna, om vi så få säga, idealitet, som är så oundgänglig för Shakspeares värdiga tolkande. Bland öfriga medspelande framstår hr Elmlund som Aleibiades genom ståtligheten i sin apparition och den ädelhet, hvarmed han utför sin snart sagdt enda scen, den med senaten. Hr Broman, som it Flavius, förtjenar äfven allt loford för den fromma ärlighet, den ömesinta tillgifvenhet han förstår att i sitt spel inlägga. Apemantus-Dahlqvist säger sina repliker väl, men måhända något för ädelt. En smula mer gemenhet kunde icke skada, isynnerhet i bordsscenen; deremot synes han oss mier: tillfredsställande i scenen -med Timon il skogen. De andra rollerna äro visserligen . bifigurer, men äfven deras rätta framställande är här som annars hos Shakspeare maktpåliggande. Hr Kinmanson som Lucullus ger föga betoning åt den cyniska fräckheten hos denna läga karakter; han synes oss mer som en SBiedermann rätt och slätt. Nästan detsamma kunna vi säga om hr Jolin och Hartman. Deremot lyckas hrr Josephson och Hanson vida bättrej-sina resp. roller som me KR a RR Oc FR