Aftonbladet – 16 maj 1866, sida 3

TEATER. Timon af Athen. u. Vi kallade Timon det mest disharmoniska bland Shakspeares sorgespel, och vi kunna bjuda skäl för denna äsigt. Denna disharmoni har tydligen, som vi ofvan anmärkt, en subjektiv orsak: det är ett djupt missmod hos skalden, som skapat dessa mer än vanligt mörka scener, der vi liksom i en brännpunkt finna samlade hela den svarta otacksamhet, all den låga egennytta och. lumpenhet, som möta oss ute i verlden och framför allt bland de rikare, högre och s. orubbligt fast bor medvetandet om en högre tingens ordning, om en slutlig sedlig verldsharmoni inom skaldens bröst — likväl finna vi bredvid dessa väldiga skvggor partier af ljus, som just genom sin sparsamhet göra det helas verkan så mycket mer gripande. Icke utan en viss afsigtlig bitterhet har dock dramaturgen förlagt dessa ljusare punkter nästan uteslutande hos styckets lägre personer. Timons tjenare antogo sig varmt sin husbondes sak gent emot de falska vännerna och sörja hans fall; den förI träfflige hofmästaren gör allt för att återhålla slöseriet, uppsöker den enslige menniskohatearen och liksom framtvingar af honom bekännelsen, att det finns en ärlig man; sjelfva tjufvarne föras till besinning genom Timons häftiga utlåtelser och uppmaningar: ej ens hos dem har den bättre känslan så alldeles förqväfts, som hos dessa senatorer, dessa falska vänner och smickrare, hvilka så bjertlöst ötvergifva den fallne umgängesvännen och fosterlandstjevaren. Alcibiades ensåm gör undantag från hvad skalden synes vilja göra gällande som regel; hans afsigt härmed skola vi se, då vi nu öfvergå till granskoingen af styckets karakterer, förnärligast Timöns. Hvad må Ka attöinrända mot! st, kan dock icke pekas; ykologiska djup, den in i bjertate inner-4 Å sta, som just göra honom till verldens störste dramatiker. Det är en sannt tragisk I personlighet, denne Timon, fullt ut lika s. bättre klasserna. Taflan är af en i san-l. ning förfärande dysterhet; och likväl — så ltragisk, om än ej så storartad, som t. ex. : Lear, Redan i början få vi honom hel och hållen. Han är en rik slösare, detär sannt, Imen dock ingen vanlig slösare. Han ger Jaf ett öfverfullt hjerta, utan afsigt att vinna I berim eller fördel, blott af kärlek till menIniekor och framför allt för att vid sig fästa dessa vänner, som för honom utgöra .Ilifvets högsta goda. Han är godtrogen, ömbjertad, finbildad, bortskämd af medgån.lgen, förvekligad af ett njutningslif utan flannat måljän nöjet, hur rent det än är för