Aftonbladet – 16 maj 1866, sida 3

Hos redaktionen af Aftonbladet anhålles vördsamt om plats för nedanstående Upplysning. I sitt genmäle, infördt i Aftonbladets n:r 100 (A) för den 2 dennes, har signaturen —nn— bland annat, hvilket det icke tillkommer mig att till vederläggning upptaga, yttrat, att språkundervisningen inom seminariet måste stå på klena fötter och der är lika olämplig som den borde vara öfverflödig?. Ett stöd för detta yttrande har —nn— velat finna i den af ordföranden i seminariets direktion lemnade upplysning, att på lägsta afdelningen alla Sr Ningar ega rum hvar fjortonde dag och att Jå de båda högre afdelningarne skrifves franska och engelska hvar fjortonde dag, hvarefter —nn— säger sig kunna upps gifva elever i de högre afdelningarne, som ej ens kunna hjelpligt explicera en tysk bok, med tilllägg att detta är en icke sovigöig vink om huru undervisningen på seminariet bedrifves. Såsom hittills varande hufvudlärare i främmande lefvande språk vid kongl. seminarium för bildande af lärarinnor och då särskildt det varit jag som allt sedan hösten 1864 haft mig under. visningen i tyska språket inom seminariets alla afdelningar lagd, anser jag mig, af aktning för det läroverk jag haft den äran att tillhöra och för den allmänhet som åt detta läroverks angelägenheter skänker sitt varma deltagande, skyldig att upplysa, att inom seminariets nuvarande pe afdelning visserligen elever finnas, som måhända icke ens kunna läsa innantill och ännu mindre DjRl öfversätta i en tysk bok, men att detta förhållande beror derpå, att vid nämnda elevers inträde i seminariet hösten 1863 endast franskan jemte ettdera af tvska och engelska språken voro obligatoriskå, hvadan således en och annan valde engelskan och ej examinerades eller sedermera undervisades i tyska. För dessa elever bevisar således det angifna förhållandet ej hvad det var afsedt att bevisa; och beträffande eleverna i mellersta afdelningen, vid hvilkas inträde 1864 års kongl. reglemente för första gången tillämpades, tillåter jag mig på jgoda skäl att betvifla det någon enda af dem icke skulle kunna åtminstone hjelpligt öfversätta en tysk bok, hvars innehåll ej är alltför abstrakt eller uppfyldt af rent vetenskapliga och tekniska utwyck. Men äfven om — hvad jag dock anser mig kunna bestrida — någon elev i denna afdelning befinnas i berörda afseende underhaltig, så behöfver ej ens detta förhållande innebära någon vink om huru undervisningen bestrides, enär det ju låter tänka sig, att orsaken dertill vore elevens mindre lyckliga naturgåfvor — och för dessas beskaffenhet vill väl ändå ej —nn— göra läroverket ansvarigt! I fråga om Sjritningarne medgifves villigt, att det vore särdeles önsl ligt om dessa öfningar kunde oftare företagas. Men då stöter man ju på öfveransträngningen! Och samma klander, som i detta afseende drabbar seminariet, drabbar troligtvis med lika fog rikets samtliga högre elementarläroverk. Ännu några ord! Bland de tre orsaker, hvilka angifvas vålla att normalskolan icke följt den nyare tidens riktning, nämnes explikation (af främmande språk), och det lägges sedermera äfven seminariet till last att på schemat för dess nedersta afdelning uttalslära, innanläsning, explikation och verber figurera. Besynnerligt! Skall då ej expliklation numera böra ingå i språkstudier? hvar skall man väl lära älska ett språk och få öra derför om ej med och genom de författare, som bäst behandlat detsamma? eller skall detta ske blott genom causerier eleverna emellan med nödtorftig sdving af ett Echo eller Guide de Conversation? Sjelfva öfversättningen till modersmålet är dessutom en konst, och att denna ingalunda är lätt, ej heller alltid varit med framgång idkad, derom torde åtskilliga af de öfversättningar, som just på de sista tio åren skådat dagens ljus, kunna bära lysande vittnesbörd. — fven åt uttalslärarn har med flit en synnerlig omsorg föreskrifvits, och skälet dertill är så enkelt, att det för enhvar torde vara alldeles öfvertygande: man talar ej franska eller tyska eller engelska derföre att man, om än så flytande och färdigt, uttalar en mängd franska eller tyska eller engelska ord med östgöta-, westgöta-, smålandseller wermlandseller till och med högsvenskt ljud och tonvigt. Och denna punkt har ansetts i samma mån vigtig, som den, enligt hvad allfnänt är bekant, af alla till språkundervisningen hörande hittills varit den mest försummade: t. ex. det tyska ch, det franska j och det i vissa fall deremot svarande engelska s, det dentala r, det lena s-ljudet i alla tre språken, för att ej tala om ett så pass svårt ämne som difjongeringen i franskan, allt detta är saker, åt hvilka ännu, tyvärr! ganska sällan egnas nödig omsorg. Särskildt är det för blifvande lärarinnor alldeles nödvändigt att något känna till de främmande ljudens fysiologi, på det de sedan i sin ordning må kunna lära sina elever, hvilket särskildt talorgan som för frambringandet af det främmande ljudet bör anslås. . Mycket mera vore otvifvelaktigt att säga i detta rika ämne; men —nn:s— åsigter i språk och språkundervisning torde vara så en g för alla fattade, att de ej af något kunna rubbas. Derill fordras nemligen ej blott å min sida att gifva skäl, utan äfven äå —nn:s— sida att taga skäl eller måhända rättare, att vilja taga skäl; och om detta sednare vilkors uppfyllande ger mig sans, hela uppträdande i fråga on prminarieta angelägenheter i sanning mycket litet hopp. Stockholm den 5 Maj 1866. W. Edw. Lidforss.