Aftonbladet – 15 maj 1866, sida 2

RME lyckades honom verkligen att förmå denne att vända om till skogvaktarens stuga. Inspektoren utgjöt sin vrede i ett mycket väl hörbart samtal med sig sjelf. tRang och sambällsställning! Hvilken sådan kan man tillerkänna en men, som beBynnen arbeten som sina, utan att beräkna ostnaden och kör bort sina arbetare, just när vintern begynner, och —4 De voro för långt borta för att höra det öfriga. Squiren ville vända om vid dessa ord, men Roger tog fatt i tyglarne, liksom för att leda hästen på den tufviga, sanka marken, der den lätt kunat snubbla, men egentligen för att hindra tvistens förnyande. Det var godt att den gamla skymmeln var en stadig och förståndig häst, som väl kände Roger och gerna följde honom, ty squiren drog oupphörligt på tyglarne och utbrast slutligen: tFördöme honom! Släpp tyglarne, Roger! Jag vill ej behandlas som ett barn: släpp tyggarnös gar jag! oger lydde, ty han ville ej att någon som såg dem skulle tro att han ville tvinga sin far att lemna mr Preston, men denna oväntade lydnad lugnade squiren mera än något annat kunnat göra i detta ögonblick. Det är sannt att jag afbröt arbetet — men hvad kunde jag göra? Jag hade inga pengar att betala dem med; förlusten är egentligen min, i alla fall. Han vet icke, han förstår icke — ingen har förstått huru ondt det gjorde mig — din mor skulle dock insett detta — att låta folket gå, just vid vinterns inbrott. Jag låg vaken mången natt och tänkte derpå, det gjorde jag, och jag bjelpte dem så mycket jag kunde. Jag ade inga pengar att ge dem, men jag hade tre slagtfeta kor och dem fingo de helt och hållet — hvar köttbit — och så fingo de