Aftonbladet – 14 maj 1866, sida 3

Å sin fordna lysande ställning, som hån fär Igenom upptäckandet af en nedgräfd skatt, eller ärelystnadens lockelser kunna skingra Idet djupa svårmod, som nu oskiljaktigt Ifästadt är vid hans natur?, och hvilket slutligen drifver honom till att sjelf söka döden. Alcibiades, den äfven med otacksamhet behandlade, reser sig deremot med stolt manlighet under tyngden af det slag, som Idrabbat honom, utkräfver en rättvis hämnd j på det Athen, som så skamligt behandlat onom och krossat den arme Timon, samt återställer slutligen frid och försoning. Vid det dramatiska genomförandet af I denna plan har nu Shakspeare gått något lojemnt tillväga: vissa päårtier, isynnerhet I de tre första akterna, äro vida mer sammanhängande och utarbetade än slätet, der I bandlingen på flera ställen står alldeles Å stilla, såsom t. ex. i samtalet mellan ApeImantus och Timon, och på andra lider af lett enformigt upprepande. De tre första Jakterna äro på det hela förträffligt byggda, Joch man igenkänner i dem fullkomligt den Istore mästaren. Vi försättas genast från första scenen in i ställningen. Vi befinna Joss i en lugn och Ieende krets, der allt hvad anda har prisar, smickrar, söker den rike Timon; och likväl skimrar denna lyckas förgänglighet igenom redan der, i poeters beskrifning på innehållet af den dikt han går att erbjuda den frikostige slösaren. Och de tillgifna vännerna, hur väl och hur omvexlande förstår ej skalden att skildra tro, att Timon för sitt guld och sina skänker köpt sig en hel skatt af hjertan — åtminstone är han sjelf den förste att så tänka. Pröfningens stund kommer: den redlige hofmästaren kan ej längre förhemliga tillståndet, ock Timon jublar öfver det goda tillfället att riktigt kunna njuta vänskapens gyllne frukter. önen om hjelp och vännernas afslag hade skalden kunnat koncentrera i en se.n; men kärakteristiken hade då icke vunnit denna påtagliga natursanning, målningen af mensklig egennytta ej denna för motiveringen nödvändiga mörka ton som nu. Detta trefaldiga upprepande är en climax af den mest slående verkan. Sedan vi i förbigående fätt veta, att senaten redan afslagit ett understöd som belöning för Timons tjenster mot staten, lära vi känna Lucullos, den cyniskt uppriktige, som icke kan låna ut penningar på bara vänskap, utan säkerhet?, Lucius, den halft försagde undanflykten, han ?som utblottade sig inemot ett så godt tillfälle, och ändtligen Sempronius, den i sin vänskaps finkänslighet sig svepande, fulländade hycklaren, som icke kan tåla den förnärmelsen att icke vara den första som anlitas, som tredubbelt summan gåfve helire, om först han sändt till honom; så varm är han för hohom?, Dessa mångdubblade slag måste krossa ett så godtroget, känsligt, af njutning och glädje bortskämdt sinne som Timons. Han vill dock, innan han tar farväl af den snöda verld, som så bedragit honom på hans ljufvaste drömmar, än en gång se dessa vänner in i ögonen, oeh han låter derför sammanbjuda dem till sig. Lika roffoglarne der de vädra ett as, äro genast de felska färdiga att Päta Timon?, vissa på, att hans behof endast varit låtsadt för att pröfva dem, och naturligtvis ?sjuka af blygsel? öfver sin oförmåga att hjelpa. Och här får nu Timon utgjuta hela sin sammanpressade smärta i ett tilltal, som är oändligt gripande genom sin djupt grundade sanning och allmängiltighet. Men desesförinnan bli vi vittnen till ett annåt uppträde, som från en py sida uppvisar, hura egennytta och svart otacksamhet utgöra grundvalarne i den verld, hvari vi röra oss. Den tappre Alcidiades, handlingens och krigets man, blir af senaten landsförvist derför att han inför den för varmt försvarat en sin vän som slagit en man. Och nu är handlingen bragt till sin vändpunkt. Med fjerde akten börjas Timons menniskohatande lefnadssätt, hvars skildring skalden med synnerlig förkärlek utfört; att han ej förmått ge slutet den dramatiska hållning som början, finner till en del sin förklaring deri, att menniskohatet, sådant det är hos Timon, ej kan blifva motiv för något handlande. Oaktadt detta och för öfrigt flera svaga punkter, invehålla äfven dessa akter ställen af den mest skakande effekt, den mest gripande skönhet och kraft — t. ex. Timons, möte med sin förre hofmästare, hans tirad till guldet. Och äfven här har skalden för-1 stått att i nya kombinationer låta egennyttan, den föraktliga sjelfviskheten framte sig. Tjufvar och fordna smickrare uppsöka dem ännu, emedan män hört att han funnit en skatt; senaten bönfaller hos honom stt han måtte hjelpa den och staden mot den anryckande Alcibiades. Allt detta kan ej annat än djupare inpregla det omåttliga hatet till menniskor i Timons själ; och hans svårmod måste sluta med sjelfmord. Den hämd, som AÅlcibiades utkräfver för sin egen och den olycklige vännens räkning är sträng, men nödig för den poetiska rättvisan. Och derpå öppnar skalden äfven här ett af dessa ljusa perspektiv mot framtiden, hvilka vanligen sluta hans sorgespel liksom ett mildt klingande ackord efter ett kaos af lidelse-! fullt frampressade toner. DANMARK. deras hänförelse, deras ömhet! Man skulie Sedan ministetrens hotelse, att göra nåora hagcatell-nunkter i ärmebudbveten. röran6 ; ( 1 f 1 L f 4 4 1 ; :