Aftonbladet – 14 maj 1866, sida 3

icke mindre belopp, än här betalas. TEATER. Timon af Athen, I Timon af Athen är utan tvifvel ett af Shakspeares minst populära sorgespel, liksom det så i inre som yttre måtto är det mest disharmoniska och ojemna bland dem alla. Dessa och en del andra omständigheter ha också gjort, att åtskilliga bland den store skaldens kommentatorer endera med Coleridge ansett texten vanställd genom en mängd tillsatser af skådespelare, eller ock med Koight och Delius förmena: stycket vara ett äldre, af Shakspeare endast öfversedt och tillökt arbete, samt i följd deraf sökt skilja mellan gamla och nyare scener. Vid en närmare granskning af de hittills anförda skälen för denna sednare åsigt kommer man likväl till den öfvertygelsen, att de i sjelfva verket bevisa föga, hvaremot sannolikheten af styckets äkthet allt klarare träder i dagen, endast man dervid märker, att det i vissa partier blifvit flyktigare utarbetadt, än eljest är fallet hos skalden, samt att det saknar en slutlig öfverarbet5, som säkert kunnat afhjelpa åtskilliga af de mest i ögonen fallande bristerna. Tiden för dess tillkomst har äfven varit tvist underkastad, i det t. ex. Chalmers och Drake utsätta den till 1601—1602, Kreyssig till 1608—1609 och Ulrici till 1612—14. De båda sednare data synas på grund af flera skäl vara att föredraga, men valet mellan dem kan blifva svårt. Säkerligen är stycket någorlunda samtidigt med Antonius och Coriolanus och tillhör öfverhufvud den period i skaldens lif, då ett djupt missmod i anledning af Englands inre tillstånd under Jakob I:s svaga och dåliga styrelse nedtyngde hans själ. Detta svårmod, denna dysterhet måtte ha nått en nästan sjuklig höjd just vid författandet af Timon af Åthen; och denna omständighet bör väl äfven tagas med i beräkningen, då det blir fråga om orsakerna till detta sorgespels mindre harmoniska karakter. Och likväl skall man vid ett noggrannt skärskådande af stycket finna, icke blott att dess anläggning i sin helhet, oaktadt sin dystra hållning, är fullt värdig det dramatiska jättesnillet Shakspeare, utan äfven att det innesluter delar och scener af en skönhet, som tål jemförelse med mycket af det bästa i hans andra arbeten. Handlingen, hur föga invecklad den än är, skrider jemnt och medvetet framåt, och den ur fri sedlighet uppsprungna motiveringen, den rika och lefvande karakteristiken, enskilda sköna ställen i dialogen förläna den i hufvudsak samma tilldragande och intresset fängslande egenskap, som tillhör allt hvad som alstrats af denna väldige ande. Framför allt äkta shakspearisk är den grundton, som här klingar igenom, om än denna gång med dofvare och sorgbundnare ljud än vanligt: vår jordiska äflens fåfänglighet och ovärde, obeståndet och de uppskakande hvälfningarne i allt menskligt, skulden, som hvarje öfverskridande af jemnmåttet i tanke och handling drager öfver sig, och ändtligen den sunda kraftens och den manliga personlighetens öfvervigt öfver och slutliga besegrande art alla motgångar och hinder. Jemlörelsen mellan Timon och åtskilliga andra bland Shakspeares stycken visar med ett ord att sorgespelet i allt väsentligt är fullkomligt äkta. Ett upprepande af innehållet torde vara öfverflödigt, då vi förutsätta, att alla som intressera sig för Shakspeare redan tagit kännedom äfven om detta stycke. Vi erinra blott om handlingens hufvudpunkter: huru den rika och menniskoälskande, men svage, Timon, omgifven af smickrande vänner och nedrige tallricksslickare, nästan dåraktigt bortslösat alla sina skatter, och hur han, då hans obestånd ej löngre kan döljas, söker hjelp i nöden hos dessa förmenta goda vänner, som under hans välmakts dagar så lifligt bedyrat sin tacksam het. De förhoppningar han i sin godtrooenhet byggt på dylika försäkringar, kullslås med obarmhertig likformighet på allal: häll; men med deras fall, med förlusten afl: ron på vänskap och hjelpsamhet är Timons njerta ohjelpligen krossadt, och ban lemnar: inder förbannelser den stad, som skådat ans lycka, sedan han likväl först genom en list än en gång församlat de falska vän-: rerna och i de häftigaste ord förehållit dem leras svarta otack. Från en man, som trott . vå allt, har han nu blifvit en i en ödemark : efvande menniskohatare, som tviflar Pål illt, och hvarken den utsigt att återvinna !