Aftonbladet – 12 maj 1866, sida 3

-) till humlegård 1619 af konung Gustaf , Adolf, blef den af drottning Christina, d Ladugårdslandet donerades till Stockholm ri stads utvidgande, inrättad till en lustträd fl gård, och från denna tid förskrifva sig d vördnadsvärda gamla träden derstädes, lik elsom rotundan. Drottning Ulrika Eleonora e Carl XI:s gemål, brukade, under sin sjuk o lighet, med de kungliga barnen någon gån a I ställa sin färd till samma park, der ho r skall ha låtit uppbygga ett lusthus. Seder I mera egnades icke någon synnerlig vård ä parken; 1762 ärs ständer, som funno at tl densamma kostade mer än den inbringade r I tillstyrkte dess bortarrenderande; arrende tlinropades af konung Adolf Fredrik för 160 I daler silfvermynt, hvarefter ständerna 176 anhöllo att detta arrende måtte försvinna flEn stor del af Humlegården blef 1787 up ; I låten åt polismästaren, sedan underståthål -Ilaren Lilljensparre och ändtligen genon I kongl. resolution den 17 April 1792 hel t! Humlegården på 30 års tid till honom, han I larfvingar och rättsinuehafvare afstådd met I vilkor att småningom anlägga en engelsi trädgård; att uppdraga stenmur åt Grön tleller Norra gatan för någon del af Humle I gårdens afkastning; underhålla planken å -I den vestra; iståndsätta lusthuset och träd : I gårdsmästarebostället, och alltsammans efte: FI de 30 årens förlopp utan vedergällning åter I ställa. Derefter föll Humlegården i glömska till teaterdirektören Oscar Andersson i börjar Jaf 5350-talet med nådigt tillstånd uppförde sir Ililla teater derstädes, då Humlegården åte I blef besökt af folk, som insåg hvilken perle I Stockholm der egde. Efter den gamla Hum legårdsteatern, på hvilken Hallmans oci Kexells pjeser speltes, har man icke funvi något spår; platsen der den legat låter icke Jens bestämma sig. I Man tänkte en gång på att anlägga er zoologisk trädgård i Humlegården; Kreutz bergs menageri var en sommar inhyst der. Idå de vilda djurens rytande blandade sig I med musiken från karusellen, i hvars bullet ; mången fin replik på den lilla teatern för. lorade sig. Sedermera ha vi hört vänner Carln meddela verlden sina iakttagelse: angående ekorrarnes singuliera lek och uggle. Ijagten i Humlegården, och nu kommer talet om de kungliga hästarnes inlåtande derstä des, Något kreaturligt skulle det således alltid bli med densamma. Förslaget att förvandla Humlegårdsparken till en stallgård är för öfrigt så franskt som möjligt. Kejsar Napoleon har i desss dagar umgåtts med en någotsånär dylik plan mot den gamla Luxembourg-trädgården 1 Paris, men hvilken måst uppgifvas för den allmänna ovilja som uttalade sig deremot. Bland andra demonstrationer mot det tillämnade ofoget förekom en petition af Pariserfruntimmerna till kejsarinnan; om Stockholmsfruntimmerna skulle ingå med en dylik till drottning Lovisa om nåd för dep stackars Humlegården? Från dessa anläggningar vänder jag mig till konstens salar för att der återfinna den på sin egen grund och mark våldförda naturen, och i sanning! Mozart och Shakspeare, Trollflöjten och Timon af Athen — man skall vara mycket kinkig för att ej finna frid och förnöjelse i dem, så tröstlös den lefnadsvishet än är, som den atheniensiske misantropen från sin håla predikar. Men hvad jag ej kan förlika mig med, hvarken i operan eller i sorgespelet, är inropningarne. Der framträder Nattens drottning, sublim i ytterligheten af sin förbittring och smärta, ur sin molnskock och urladdar i en flod af de grannaste kaloraturer sin kärlek, sitt hat och sin hämalystnad; efter slutad aria erhåller hon sin väl förtjenta skallande applåd (det kan då icke gerna undvikas), hvarpå hon niger och försvinver i sitt moln. Denna nigning för publiken skadade redan i någon mån hennes värdighet; men det återstår den stjernglänsande drottningen och den dramatiska illusionen ännu en kränkning, den andra applåden ljuder, starkare och mera ihållan de än den första, drottningen måste åter fram, men molnet vägrar att för andre gången göra tjenst, således måste hon nu framträda genom dörren som leder till de underjordiska hvalfven. Hur kom hon dit? frågar en beskedlig landsortsbo sig undrande; eller om hon var hemma der, hvad hade hon då i molnet att göra? Sarastro uppträder och sjunger med mot himlen höjda armar och blickar den sköns hymnen: ?Q 1seis och Osiris, skänken?. De egyptiska presterna göra chorus med honom. Det är både vackert och högtidligt Den ädle Sarastro belönas, liksom Natten: drottning en stund förut, med en skallandt handklappning, den ädle Sarastro blir inropad, han också. Den vördnadsvärde hiero fanten, den sjufaldiga solkretsens innehatvare, träder fram och bockar sig som er af våra dagars kavaljerer! Den ömma Pamina, uppgifven af förtviflan, med vildt rul lande ögon och dolken hotfullt lyftad mo: sin egen barm, måste på samma sätt varr beredd att i nästa ögonblick med en djup pigning och ett behagfullt leende tacka pu bliken för dess uppmuntrande bifall. Slutligen är den olycklige Timon efter mycker jämmer och många skymford och förban nelser död och begrafven, en soldat kommer och aflägger sin rapport derom, för sä kerhetens skull medförande ett aftryck : vax af grafskriften öfver den aflidne. De: hjelper ej: den ädle Timon får lof att lemn: sin graf och åter träda fram till rampen för att emottaga publikens tacksägelser för sitt förträffliga spel. Jag frågar er på samvete: finner ni icke detta bra löjligt? — Kurry.