Aftonbladet – 12 maj 1866, sida 2

ogerna och blott på sin h-strus önskan upptagit det förenämnda lånet, var han dock, när steget väl blifvit taget, så stolt deröfver, som han kunde vara öfver sin enda tribut åt framåtskridandet. Han hade läst om och satt sig in i det nya arbetet, långsamt men grundligt och var dessutom väl hemma i landtbruksskötsel om ej i något annat. Då han började med läggning af täckdiken, var. han den förste af alla sina grannar, som vågade sig på en sådan sak, och nu — nu hade man täckdiken öfverallt, på den minsta farm, på den sämsta mark, öfverallt utom på hans gård. Och räntan på lånet skulle betalas i alla fall, fast arbetet upphört och tegelrören lågo och förviltrade eller åtminstone minskades i värde. Detta var just icke någon tröstande tanke, och squiren uppretade sig dermed tills han blef så ond, att han, i brist af annan motståndare, skulle kunnat gräla med sin egen skugga. Han behöfde ett aflopp för sin harm och påminte sig lyckligtvis de förödelser bland busksnåren på hans jagtmark, hvarom han nyss hört talas, och red åerför fram till lord Cumnors arbetare. I detsamma kom mr Preston, också till häst, för att tillse arbetet. Squiren kände honom ej, men såg straxt att han var något slags inspektor, både af bans sätt att tilltala arbetsfolket och den aktning man visade ho. nom, Jag ber om förlåtelse, min herreX4, sade han derför till ivspektoren, om jag misstager mig, men har ni ej inseendet öfver dessa arbeten? Ja, till er tjenst, både öfver dessa och ånga andra. Jag är mr Sheepshanks efterädare och mylord Cumnors intendent. Mr Hamley af Hamley, förmodar jag? Squiren bugade sig, temhHgen stolt. Han