Aftonbladet – 9 maj 1866, sida 3

tet ställe gått bort. Han resonerade för öfrig klokt i många hänseenden och syntes hysa myc ken tillgifvenhet för fadren, hvars död han fruk. tat, emedan familjen derigenom skulle mista hela sitt stöd. Tillfrågad huru det var möjligt, att han vid underrättelsen om Carolinas sorgliga öde kunnat visa en fullkomlig likgiltighet och fortfarande framhärda i samma känslolöshet, svarade han: att han nog tyckt att hvad som händt varit ledsamt, men hennes person låge hans hjerta dock ej så nära, att han kunde sörja deröfver? Han syntes icke hafva något klart begrepp or det grofva brott man begår genom att mörda er medmenniska, och af det samtal domaren höll med honom härom, framgick tydligt, att har ansåg det man såvidt möjligt var borde söka undgå det lagliga straffet. Antag nu, att Brolin vore saker till gernin. gen, skulle Brolin då göra allt för att undgå straffet? frågade domaren. ?Ja, huru många angifva sig sjelfva, blef svaret, icke en bland hundrade, och många brott, svårare än ett mord, hemlighållas samt följas aldrig af det verldsliga straffet.? Förhöret med Brolin, som varade i flera timmar samt för läkaren och psykologen erbjöd många intressanta pointer, vittnade om en viss stolthet och mycken hårdhet i karakteren, främmande för varmare känslor och ädlare passioner. Familjens ekonomi tycktes hufvudsakligen legat honom om hjertat och för de sinas utkomst hade han trälat och arbetat som dräng i hemmet. Någon undervisning i bokliga konster, uvom den som fadren lemnat honom, hade Willehard ej i anseende till de många barnen och knappa tillsångarne fått åtnjuta, med undantag för den tid han vistats vid Wårby landtbruksskola. Samma känslolöshet, som han visat i början af förhöret, bibehöll han vid dess slut, lika obeveklig för sin systers, hvilken under ransakningen åter inkom, böner och tårar, som för domarens allvarliga föreställningar, oaktadt denne sökte öfvertyga honom om, att straffet icke skulle blifva så svärt, om han erkände och lättade sitt skuldbelastade samvete. Bry dig icke om den här saken, svarade han systern; du kan väl ej vilja, att jag skall påaga mig ett brott, som jag ej begått; ehuru jag mnedgifver, att man kan hafva skäl avt misstänka nig. Jag kommer 5 att aflägga någon bekänelse hvarken i år eller ett annat år.? De kläder, som den anklagade burit den 27 April förevisades. Derå funnos blodfläckar. Tillpord härom, påstod han sig ha blött näsblod, lervid kläderna blifvit nedblodade. Gjorå uppnärksam på, att han som stod i närheten af det tälle, der mordet föröfvades, ovilkorligen skulle ört något; svarade han likgiltigt: Det der gick annolikt mycket hastigt, så att Carolina ej hann ppgifva ett ljud.? ågot tvifvel finnes icke om, att den anklaade tillhör dessa tysta vanvettiga, hvars galenkap sällan bryter ut, men då uppenbarar sig esto våldsammare. Besynnerligt nog har han nda tills nu så väl förstått dölja sitt sinnestilltånd, att de närmaste grannarne, med hvilka: an dagligen umgåtts, ej anat huru det var fatt red honom. Han hade i allmänhet, såsom de ästodo, varit höflig och vänlig. Med hänseende till det motiv, som kunnat oraka brottet, tillspordes den anklagade om han yst någon bvänskap mot Carolina, hvartill han enmälde att så ej varit. Tvärtom hade han vckt om henne mera än en annan piga, som wmiljen förut haft i sin tjenst och mot hvilken en anklagade utöfvat våldsamheter, så att hon mnit sig föranlåten flytta. Denna sistnämnda plysning lemnades af tillstädesvarande vittnen. stern uppgaf derjemte, att han till henne flera ånger yttrat det man ej borde antaga någon iga, emedan man aldrig skulle få friskt i huset, örrän man blef qvitt alla tjenstehjon. Ransakningen slutade kl. !2 7 på aftonen, och en anklagade återfördes i häkte.