Aftonbladet – 9 maj 1866, sida 2

Mot hvem?? sade Molly, verkligen angelägen att utforska orsaken, om någon orsak fanns, till Cyntias hemlighetsfulla sorg. Men Cyntia förlorade sig äter i tankar, tills hon, påminnande sig Mollys sista ord, upprepade dem nästan mekaniskt; PMot hvem? — äh, strida mot hvem? — naturligtvis mot mitt öde. År det icke storartadt för ett ungt fruntimmer, som jag, att ha ett öde? Kors, Molly, barn, så allvarsam du är och så blek sedan !? sade hon hastigt och kysste Mollys kind. ?Du skulle ej bekymra dig så mycket om mig. Jag är icke så god att det lönar mödan. Jag har för lävge sedan öfvergifvit mig sjelf, ty jag vet att jag är en hjertlös, elak varelse !? Cyntia, hvarföre skall du tala så der?? Öch hvarför skall du också taga allting så efter bokstafven, Jilla vännen? Åh, så varmt det är! Det blir aldrig svalt i dag. Men, barn, så svart af jord och sand du blifvit om händerna och i ansigtet med! Och jag som kysst dig jag är väl också svart, kan jag tro. Nå, var inte det bra likt mamma? Men i alla fall ser du snarare ut som en jordbrukande än som en spinnande Evas dotter.? Dessa ord giorde äsyftad verkan; Molly som var yttefst renlig och alltid vårdade sin klädsel och person så noga som möjligt, märkte genast, hvad hon förut glömt, nemligen att hennes trädgårdsarbete lemnat tydliga spår både på drägt och händer, och hon skyndade in i sitt eget rum. Så fort hon gått, stängde Cyntib dörren och vred den sakta i lås. Derpå tog hon upp sin börs och räknade de penningar den innehöll. Hon räknade både en och två gånger, som om hon hoppades hafva begått något misstag, hvaraf skulle visa sig att