Aftonbladet – 8 maj 1866, sida 7

(Insändt.) Om Iandtstaten. ge man vill att länsstyrelserna och landtstatens tjenstemän i öfrigt skola röra sig i de tunga former, som för deras embetsverksamhet äro ut ade, och icke är beredd att, genom förenkling deruti, genom afskiljandet af en mängd göromål, som lämpligare kunde och borde annorstädes behandlas och genom införandet af mera omedelbar skriftvexling emellan vederbörande myndigheter och embetsmän i hufvudstaden samt i orterna bosatte fackmän m. m. reorganisera hela landtstaten och indraga åtskilliga tjenster, lärer det blifva nödigt för staten att anvisa medel till en ordentlig aflöning jemväl för landtstatens tjenstemän. Endast obelåtenheten med det närvarande — hvaruti den misslyckade, till stor del af landshöfdingarne sjelfva för sig och underlydande dikterade instruktionen torde inga säsom ett hufvudmoment — kan förklara, att churu alltsedan 1823 behofvet af löneförbättring för landtstaten varit erkändt, denna fråga ännu icke är afgjord. Ty icke kan man förutsätta, utt ing och ständer skulle hysa en så L iltigchet för en så stor och uti sta! tens an nheter så verksamt ingripande tjenstemn . derest vilkoren för dess organisaj! ion och verksamhet vore fotade på allmänna l: grepp och giltiga förvaltningsgrunder. Det ! före som frågan om länsstyrelsernas och : ens organisation samt sättet och före-! en för deras verksamhet kräfde en grundlig 2 dan och förändring, .och då större delen : ( E Så lä af de länsstyrelserna liggande göromål äro af kaffenhet att jemväl af juridiskt bildade per: i 3 samt undersökningen och ine sannolikt komma i beröring med örfattningen, anse vi, att till undvikanf ensidighet, de förbere lande åtgärderna här; uppdragas icke blott åt kameraltjenutan t. ex. åt lika antal ledamöter från rätter och verk samt en landssekreterare och iandskamrerare, hvilka tvenne sistnämndes detaljkunskaper för en sådan förrättning lära blifva oumbärliga. Till dessa betraktelser hafva vi kommit i anledning af? kammarkollegii och statskontoret till kungl. Maj:t den 10 sistlidne November afgifna förslag till ?definitiv? lönereglering för landtsta ten, hvar för den händelse att detsamma till slutlig pröfning kommer att framläggas, vi ansett åtskilliga erinringar vara att göra. 1:o Landtsekreterarne hafva kollegierna alltför lätt gått forbi. Lika med kollegierna förmoda vi, att en stor del af dem njuta goda inkomster. Men då dessa inkomster äro högst olika i olika län och särdeles fluktuerande, hade det likväl fordrats någon undersökning, huruvida sagde embetsmäns ställning allestädes och alltid är betryggad. Man känner att dessa embetsmän, bokstafligen taget, äro öfverhopade af vigtiga göromål, utöfva hufvudsakligast domaresyssla, och att de af allmänheten, åtminstone förr än nya instruktionen utkom, betraktades såsom ett återhåll mot omogna och godtyckliga beslut. Deras ställning borde derför i alla afseenden vara oberoende. 2:o Vidhänges kollegiernas förslag af den gamla föreställningen att nödvändigheten påkallar en högst betydlig skilnad i aflöningen för tjenstemän inom samma klass, men olika län. Säsom grund härför åberopas olika folkmängd och lefnadskostnader samt flera eller färre redogöraredistrikt. Så utgör skilnaden emellan föreslagna aflöningarne i första och tredje klassens län, hvaruti kollegierna indelat riket, för t. ex. landskamrerarne 19000 rdr. Hvad folkmängden och antalet fögderier vidkommer, synes likväl som dessa omständigheter icke bort verka stort till den föreslagna aflöningsskilnaden, enär de deraf föranledda göromål till stor del drabba länsbokhållaren, samt kollegierna dessutom för första och andra klassens län föreslagit tjenstgörin oenningar åt ökade biträden. Beträffande äter efnadskostnaden, så hafva väl kommunikationerna numera temligen jemnat densamma, och om hyran å en ort är högre ön å en annan, så äro deremot dagsverkspriserna högre å den sednare o. s. v. Eger någon olikhet rum, torde den egentligen bestå uti tillfällen till mer och mindre luxuriös lefnad; men härför lärer ingen högre aflöning böra bestås den ena än den andra, hvarför aflöningen inom alla län, ehvad den utgår såsom lön eller arvode, tyckes böra blifva lika för tjenstemän i enahanda befattning. 3:0 Då kronofogdarne utom uppbördsväsendet åligger en ganska vidlyftig expedition (mången gång lika mödosam som uppbördsförvaltningen), omfattande ärenden, hörande till landtregeringen, försvarsverket, statistiken, officiella handräckningen och exekutionsverket, hade rättvisan fordrat, att icke föreslå åtminstone mindre skrifvarehjelp ät kronofogdarne än åt häradsskrifvarne; ty det är bekant att utmätningsdianerna, hvaråt kronofogdarne i anscende till den ansvarighet, som med deri intagne ärenden är förenad, måste egna synnerlig möda, bilda folianter, fleredes svarande mot mantalseller uppbördslängderna. 4:0 Halva kollegierna föreslagit åt länsbokhållarne lön å 1500 rdr och åt landskontoristerna 800 rdr, enär länsbokhållarnes befattning är af den vigt och kräfde den sjelfständiga verksamhet, att dessa tjenstemin derå egde giltiga anspråk. Härom är intet att säga. Men vänder mun sig åt motsatta sidan, så finner man med förvåning, att kollegierna uraktlåtit att genom visst föreslaget aflöningsbelopp betrygga länsnotariernas tjenstemannaställning. Vi äro väl också mera hemmastadda å kamerala sidan. Men så myeket inse vi likväl, att då landssekreteraren och landskamreraren åligga att hvar å sin expedition svara för alla göromål, samt länsnotarien och bokhållaren tillkomma, hvar å sin sida, vissa af dessa göromål, länsnotarien icke mer är att anse för enskildt biträde än länsbokhållaren; att den försa likasåväl vid förfall åligger träda i landssekreterarensg, som den sednare i kamrerarens ställe; att om någon skilnad skall göras uti ifrågavarande tjenstemäns ställning, den snarast kunde finnas uti de mer omfattande insigter som fordras för länsnotariens mångsidiga åligganden, än för länsbokhållarens mindre omvexlande samt att det derför icke kan vara välbetänkt, ehvad länsnotariens aflöning hel och hållen eller blott till en del skall utgå af staten, att göra hans afönings bestämmande beroende af någon annan än staten, hvarigenom länsnotarien råkar i en besynnerlig och förökadt prekär ställning, å ena sidan till landshöfdingen (som skulle ega afgöra lönebeloppet) och ä den anåra till landssekreteraren, båda hans förmän. Rättvisa torde således ligga deruti, att länsnotariens ordinarie lön bestämmes till 1000 rdr, och att resten, för att komma till famma aflöningsbelopp som föreslås åt länsbokhållaren, utgår som arfvode med 500 rdr från landssekreterarne, der dessas inkomster s-.dant medgifva, men eljest från kronan. Sannt Rn —— AA 0