Aftonbladet – 4 maj 1866, sida 2

SKA TIRLIBV RUUSCUYYCUSLIRG Ur LD YRAN antagande, i det han föreslår att äfven andra personer än de, som befinna sig inom de ifrågavarande åldersklasserna, skola kunna intagas bland dessa värfvade trupper. Förutsatt att detta skulle gå för sig, efter uträkning eller förespegling, så skulle man i sjelfva verket ha aflägsnat sig så långt som möjligt från den allmänna värnepligten samt både principielt och faktiskt omfattat en sakernas ordning, som går stick i stäf emot alla ider om ett på medborgerlig gemensamhet grundadt nationalförsvar. För vår del äro vi emellertid djupt och innerligt öfvertygade derom, att detta endast är en tom förespegling, att antalet af dem, som skulle anmäla sig för att motfoga denna lega, skulle bli mycket ringa och komma att till hufvudsaklig del bestå af en hop mauvais sujets, försupna, afsigkomna eller i bästa fall alldeles utblottade personer, som föga skulle vara egnade att höja andan ibland eller aktningen för de s. k. beväringssoldaterna, och att detta förhållande skulle menligt inverka på behandlingen äfven af det stora flertalet genom lottning uttagna personer oeh göra det dem påtvungna soldatlifvet ännu mera förhatligt. Här om någovsin gäller det att komma ihåg, att det framför allt annat är fråga om sjelfva principen. Man må icke låta bedåra sig at hvarjehanda mildringar, lättnader och förklädningar, bvarmed denna priucip, lottningskonskriptionen, först vill vinna inträde och fatta fast fot. Har den väl lyckats att bli erkänd, så skall den nog veta att skaffa sig större terräng. Erfarenheten i andra länder vittnar tillräckligt, att på konskriptionens Moloch i fullt mått kan lämpas det ordet: gifver man djefvulen ett finger, så tager han snart hela handen! Detta gäller icke blott om den ytterligare utsträckning, som man efterhand, med. åberopande af de till en början vidtagna åtgärdernas otillräe:lighet och ringa resultater, skall gifva åt konskriptionen, utan också de alltjemt stegrade penninganslag, som för fullkomnande afettsystem, som innebär motsatsen af idgerna om folkbeväpning, skola finnas behöfliga. När man eljest plägar i fråga om verkliga reformer åberopa utlandets exempel, får man genast höra talas om vår historiska utveckling, våra alldeles egendomliga förhållanden och särskilda behof, som skola föra dessa föredömen otillämpliga för 0ossJen nu,jdå det gäller att från utlandet importera ett nytt slags förhatlig börda, då synes man på samma håll vara färdig att alldeles glömma bort vår historia och vår folkegendomlighet; Man låtsar icke om; att i de stater, der friheten bar gammalt och säkert grundfäste, denna konsktiption aldrig vunnit insteg; man nämner icke ett ord derom, att Italiens regering lofvat afskaffa den och otvitvelaktigt skall göra det så snart Italien, genom Venetiens och Roms befrielse, blifvit ett helt och-sålunda får ett ögonblicks verklig ro, samt att i Spanien och flera andra länder en kraftig agitatiomw pågår för afskaffande af detta förhatliga system. Med synnerlig förkärlek har man fästat sig vid den omständigheten, att lottningskonskriptionen existerar i våra båda fria brödrariken, Norge och Danvmark. Men man har dervid förbisett, att detta utgör ett arf från en föregående ofrihetstid, från hvilket dessa länder ännu icke hönnit befria sig. Då värnepligtslagen i slutet af 1848 först framlades för Danmarks grundlagsstiftande riksförsamling, höjde sig der genast en mängd röster, som visade, att detta konskriptionsväsen föga öfverensstämde med de nya förhållanden, i hvilka landet nu inträdt, och att man borde vara betänkt på en ny, fullständig och omfat-l tande organisation af uteslutande defensiv natur, sådan att den, utan att öfvermättan betunga folket i fredstid, kunde då det gälde innebära ett verkligt och tillräckligt för svar; men dessa anspråk tillbakavisades då, icke såsom oriktiga, ty man kunde icke förneka deras berättigande, utan såsom ?ubetimelige?, emedan man då befann sig midt uti kriget och måste uppskjuta nya organisationer till en lugnare tid. Den politiska spänning, i hvilken Danmark sedan dess befunnit sig och som ständigt litit befara fredsbrott, har vållat ett ständigt undanskjutande af frågan om en sådan genom gripande omorganisation; men om icke alla tecken bedraga skall det icke dröja länge, innan folkrepresentationen för allvar kommer att fordra omskapning af härvägendet, upprättandet af en liten väl öfvad stam och en dertill sig anslutande fullständig och väl ordnad folkbeväpning. Agitationen i handling för ett sådant system har på den sista tiden börjat, efter föredömet i Sverge. De förutvarande skytteföreningarne -ha börjat utbilda sig till excerade skarpskyttekårer. I Odense amt antager man att skarpskyiturnes autal uppgår till 3000. Ungeiär samma antal väntas inom Svendborgs amt. I Aarhus amt har också nyligen en stor skarpskytteförening blifvit organiserad. nder förhandlingarne på Norges första Storihing i Eidsvold år 1814 framställdes och förfäktades varmt förslag om införande af en folkbeväpning, att hela den vapen-. föra befolkningen årligen skulle öfvas, attl. föreläsningar i taktik och fälttjenst skulle införas i. alla latinoch realskolor, att hvarje värnepligtig skulle personligen fullgöra deuna pligt o. 8. yAfven förslag om någon-)1 tin; liknande vårt indelningsverk, för att! såmedelst erhålla en stam, blefvo väckta. l: Men äfven här blef frågan undanskjuten på , det skäl, att den brydsamma tid, hvari lan-4 det befann sig, icke var lämplig för nyall militärorganisationer. Att döma af yttran: i y t 1 den på Stortbinget och den frivilliga skarpskytterörelse som: begynt, torde den tid icke vara aflägsen, då dessa folkbeväpningsid6er åter upptagas på ett sådant sätt, att de måste göra sig gällande: i Man må föröfrigt vid jemförelsen med Danmark: och Norge icke glömma att sven! ka jordbruket särskildt är betungadt medi, imderhållet af vår stående indelta armå öch, utt den konskriptionsbörda, som man nu yti