Aftonbladet – 30 april 1866, sida 3

EEONOMISET. Tre procont eller trettiotvå procent. Liksom vi förklarade oss vara teck skyl. diga riksdagsmannen Johannes Andersson från Elisborgs län för det han offentligen fordrade att finansministern borde skafla lån ät utermade jordbrukare, likaledes stanna vi i förbindelse hos frih. Schulzenheim för det att han på riadarhuset förklarat, Patt jordbruket gifver knappast 3 procent afkastning under det att en bankiustitution gifver 32 procent?. Vi skola försöka att belysa den framkastade jemförelsen; men först bedja vi våra läsare ihågkomma, att värdet af en egendom, den må utgöras af fast egendom å landet, hus i stad, aktier uti industriella företag, m. m., beror af afkastningen, hvaremot egendoms pris beror af afkastningen tillika med andra förhållanden, som kunna göra egendomen mer eller mindre begärlig och eftersökt af köpare. Bland dessa särskilda förbållanden intaga förhoppningarne ett framstående rum, och dessa äro, som mean torde inse, oberäkneliga. Hvad är väl. hufvudanledningen dertill, att fast egendom på landet anses gifva t. ex. blott 3 procent, och hvilka siff:or godkänner man för den beräkning, som leder till ett så föga tillfredsställande resultat? För att kunna upptaga afrastningen af en egendom procentvis måste man först blifva enig om uppskattningen af egendomens kapitalvärde. För ett tiotal år sedan timade en både snabb cch sällsynt förböjning i priset på den fasta egendonen på landet. An. ledningarne voro: genom lyckliga handels. konjunkturer inströmmande penningkapital, höga spanmålspriser, härflytande af god skörd inom och missväxt utom landet, samt slutligen förhoppningarne, att den prisstegrivg, man åsett, ofelbart skulle komma att fortgå. Landtegendomar försåldes till 2, je 3 gånger det belepp, för hvilken samma egendomar blifvit blott 10 år tidigare in köpta. Stora kapitelvinster realiserades, och de, som i bast blifvit rikare än de till. förene någonsin vågat hoppas, höjde sina lefnadskostnader. Men äfven de, com icke lyckats försälja sina landtegendomar under den lysande perioden, blefvo rikare genom ait med sig sjelfva uti inbillningen uppgöra ett köpslut, som grundade sig på följande reeonnemang : Min gård har i flera år gifvit lika afkastnipg som min grannes gård och han bar af en egendoms-spekulant erhållit 100.000 rår för sin gård ; följaktligen eger jag 100,000 rdr och behöfver ej så noga som. förut hushålla, uten kan inrätta mitt lefnadssätt på somma fot som han. På detta sätt kom man till stora siffror, och ehuru de siffror, som skulle utvisa afkastringen, ej visade någon synnerlig benägenhet ett följa med uppåt, så e man en