Aftonbladet – 27 april 1866, sida 6

tt han helst skulle önskat detsådana yttranden, om det att man genom salttullens borttagande elat tvinga regeringen att bibehålla tullarne å fsförnödenheter, ej blifvit fällda i presteståndet. Jerigenom hade man utkastat ett frö till ovänkap mellan statsmakterna, hvilket ej kunde medöra annat än obehagliga följder. Hans eget belut hade dikterats af helt andra motiver. Efter slutad diskussion skreds till votering, som tföll med 33 röster för slttullens bibehållande not 10, som röstade för bifall till utskottets nening. Om artikeln tobak uppstod en kort diskussion. Doktor Sandb.rg önskade att tullen å råaran måtte höjas från af utskottet åsatta 25 öre r till 30 öre. Skälet härtill var, att då franka traktaten åstadkommit en betydlig nedsätting i tullen å öfverflödsvaror, hvarigenom statsnkomsterna minskats betydligt, borde man för lenna minskade inkomst söka ett vederlag i förwjning af tullen å öfverflödsvaror, som ej beröra ranska traktaten. Flera ledamöter instämde. Ståndet biföll äfven doktor Sandbergs yrkande. Trågan om arbetad tobak, cigarrer m. m. förnledde äfven en kort debatt, som slutade med, tt ståndet bestämde att dessa artiklar skulle lraga samma tull som förnt. Utskottet hade föeslagit tullarnes nedsättande derå af den orsak, nligt hvad ett par utskottsledamöter upplyste, stt man derigenom velat förekomma smuggling, om man haft anledning misstänka bedrifvits i tor skala, alldenstund af sednaste officiella uppsifter inhemtats, att endast 36,000 skålpund cirarrer blifvit förtullade under är 1864, ehuru imorten af utländska cigarrer sannolikt varit mycset större. I afseende på kaffe innehåller betänkandet inen särskild rubrik, enär denna artikel tillhör lem, som utskottet ansett böra draga samma ull som förut. Doktor Sandberg hemställde, att tullen derå måtte höjas från 10 öre till 12 öre pr skålpund, när denna tillökning af 2 öre i tullen skulle istadkomma en ganska betydlig inkomst, hvilken i förening med salttullen och den höjda tullsatsen å tobak skulle till en väsentlig del betäcka le genom franska traktaten minskade stadsmeden. Flera ledamöter understödde förslaget. Erkebiskopen hemstälde, om det ej vore skäl att återremittera tulltaxan i denna del. Aterremiss yrkades då af ett par talare, hvarpå erkebiskopen formulerade propositionen sålunda: ?Den som bifaller utskottets betänkande röstar ja, den det ej vill röstar nej; vinner nej, återremitteras kaffet, tilläggande: Det går ju an att ta det på det viset. — Voteringen aitöll med 28nej mot 15 ja. Under rubriken om varu-utförsel uppräknas åtskilliga motioner, deribland en af hofpredikanten Rosenius om förbud för sparrhuggning eller så hög tulls åsättan !e å sparrar och bjelkar under 9 tums diameter, att man måste förlora lust att upphandla den varan. Utskottet har förklarat såväl denna, som de öfriga motionerna angående varors utförsel ej till någon åtgärd föranleda. Flera talare anmälde sig. Erkebiskopen uppropade först doktor Sandberg, som uppsteg och anmärkte, att hofpredikanten Rosenius först begärt ordet, hvartill erkebiskopen genmälde: Jag tyckte att det var doktor Sandberg... men, lika odt, det är ju ej så noga... vill doktor Sandberg fortsätta.? Doktor Savdberg sade sig önska, atten gräns måtte sättas för den riksförderfliga exporten af mindre skog, och anmärkte, hurusom man hört vidunderliga historier angående kontrakter, upp: pjorda me allmogen om leveranser af pitprops samt huru allmogen, inlockad i dessa äfventyrliga ler veranser, ej kunnat fullgöra dem, utan måst lösa sig derifrån. De i franska handelsoch sjöfartstraktaten förekommande bestämmelser i IV artikeln bunde likväl möjligen rikets ständers händer i fr ga om Frankrike, men han påyrkade återremiss i syfte, att utskottet måtte vidtaga åtfärder för hämmande af exporten utaf ungskog, tminstone till andra länder. Hofpredikanten Rosenius skildrade i starka färger ödeläggandet af Norrlands skogar och följderna deraf. Man hade yttrat, att franska traktaten beröfvade oss alla utvägar att förekomma denna landsförderfliga export; men han kun: de ej förstå, att vi genom nämnde statshandling pblifvit med hull och hår sålda åt Frankrike?. Han påyrkade återremiss i syfte, att utförsel af sparrar under 5 decimaltums diameter måtte förbjudas. Kyrkoherden Wennerström ansåg att åtgär den i detta fall endast kunde vidtagas på der ekonomiska lagstiftningens väg, men ej på tull. lagstiftningens. Hofpredikanten Wahrenberg anmärkte mo! den nästföregående talaren, att följderna af de frihandelsåsigter denne hyllat och hans varma förordande af franska traktaten nu redan visade sig. Det framställda förslaget vore omöjligt Hade man ingått på franska traktaten, måste man redbart hålla dess bestämmelser. Det nu väckta förslaget(vore ej annat än ett förklädt ex portförbud, som stod i rak strid med traktaten IV artikel. Huru man också derigenom sålt sig åt utlänningen, måste man se till att man beva rade sin heder och ära. Prosten Lundkolm upplyste, att man 1 ut skottets tullafdelning trott att det skulle gå ar att sätta tull å pitprops, men när saken kom til utskottet, vägrade utskottets ordförande proposi tion derå. Återremiss tjenade fördenskull tillintet Doktor Almqvist ansåg den IV artikeln traktaten ej lägga hinder 1 vägen för förbuds ut färdande. Traktaten gällde utförsel. Om mar beslöt sig för att ej utföra något, så vore mar löst ur detta dilemma. Doktor Petrelli fäste uppmärksamheten på, at våra händer i detta fall äfven voro bundna ge nom en sjöfartstraktat med England. Doktor Sandberg anmärkte 1 anledning härat att traktaten med England afslutats år 1827 ocl kunde ej förstå, att England på grund dera skulle vara berättigadt att komma i åtnjutande af samma förmåner, som den mest gynnade na tion, med hvilken en traktat afslutits år 1865. — Doktorn fortsatte sitt yrkande om återremiss dels i förut angifvet syfte, dels ock för att få ut redt, huruvida den franska traktaten lade hinde i vägen för ett dylikt förbuds utfärdande, sam äfven hvilka rättigheter England i följd af dej 1827 afslutade traktaten hade i berörde fall. Hofpredikanten Rosenius tillkännagaf, att hal alldeles ieke var förtjust i franska traktaten, son han bifallit, liksom flertalet, såsom numera klar vore, för att icke kompromettera konungen oc regeringen. yrkoherden Englund ansåg ingenting kunn: åtgöras, utan fick man pu nöja sig med de följ der franska traktaten medfirde.