Aftonbladet – 27 april 1866, sida 6

fsågs dermed ingenting annat, än en erinran ill regeringen om att den af ständerna uppgjorla tulltariff borde vara regel. Om de exceptionella undantag, hvartill regeringen funnit sig föranlåten i fråga om tullars nedsättande, d letta varit förenligt med landets bästa, hade man ;j yttrat sig. Den gjorda anmärkningen hade framkallats af många orsaker, bland andra, att tulltariffen ej vore något önskningsmål, så att regeringen kunde förändra den efter behag, af sednaste tulikomits nedsättande i strid med ständernas beslut o. s. v. Prosten Lundholm anförde äfven åtskilliga skäl, som han ansåg tala för ?klämmens? befogenhet. Han sökte hufvudsakligen visa, att reeoringen handlat i strid med grundlagarne, och slutade med att citera några ord i statsrådet Gripenstedts på riddarhuset nyligen upplästa tal, hvilka ord lyda: att ridderskapet och adeln ej skall vilja deltaga i ett så oformligt och betänkligt angrepp mot konungamakten. Då sådana ord blifvit uttalade af konungens rådgifvare, mer nade prosten, vore det också hög tid, att ständerna gåfve tillkänna sin mening. Hvad riddarhustalaren Gripenstedt sagt betydde ingenting, men det vore beklagligt, att statsrådet Gripenstedt tillåtit sig sådana yttranden. Hr prosten uppläste derefter den grundlagsparagraf, som handlar om det ansvar som drabbar konungens rådgifvare, derest de tillstyrka konungen något som strider mot 57, 60 och 61 SS regeringsformen. Prosten Lundberg var af den öfvertygelsen, att regeringen ej egde rätt att nedsätta tullar hur den behagade, men han fann sig likväl böra underordna sin mening föregående ständers beslut och konstitutionsutskottet, hvarföre han ogillade klämmen?. Biskop Anjou utvecklade i ett klart föredrag att regeringen ej öfverskridit sin behörighet. En nedsättning i tullar vore intet intrång i beskattningsrätten, derest ej tullarne nedsattes så att brist uppstod, som måste fyllas genom särskild beskattning. Bevillningen afser ej att vara någon sparkassa, utan endast att fylla statsbehofven för en viss bestämd tid. Som ledamot af konstitutionsutskottet hade han kommit till den öfvertygelse, att den paragrat i grundlagen, som handlade om statsrådens ansvarighet, ej gilvit anledning till någon anmärkning, och så vidt han kunde bedöma, förefunnos inga sådana omständigheter, som kunde föranleda honom att instämma i slutmeningen. Ingenting vore förloradt om klämmen? sg fanns, liksom ingenting heller vore vunnet, om den stode qvar. Professor Ribbing instämde i hufvudsaken med doktor Ljungdahl; framhöll att här ej var fråga om svenska folkets rätt att sig sjelfva beskatta, utan om. K. M:ts rätt att nedsätta tullar. Granskade han då grundlagen, så stod der, att K M:t ej kunde förhöja tullar. Men någon föreskrift, att han ej egde rättighet att nedsätta dem, funnes icke, hvarföre professorn ansåg grundlagens bokstaf ej ha blifvit öfverträdd af regeringen. Om så äfven vore, kunde aldrig en grundlagstolkning komma från bevillningsutskottet, utan tillhörde konstitutionsutskottet. Inkomme en sådan hemställan på icke grundlagsenlig väg, skulle regeringen ej fästa minsta afseende derpå. Professor Lindgren hade en annan uppfattning af saken, än de två ledamöter af konstitutionsutskottet som yttrat sig. Han ansåg bevillningsutskottet befogadt att göra den nu omtvistade hemställan och tillstyrka de ordalag, hvari skrifvelsen till K. M. med öfverlemnande af tulltaxan borde afiattas. Af franska traktaten hemtade han ej något stöd för sin åsigt. Ständerna håde i detia hänseende att skylla sig sjelfva för hvad som händt. Men han kunde ej ingå på, att regeringen egde rätt att förändra tulltaxan kur den behagade. Ansåg sig regeringen berättigad att göra en partiel förändring, så kunde den göra huru många som helst, och då regeringen syntes befinna sig i den tron, förvånade det honom alldeles icke, att ständerna nu af regeringen fått en alldeles ny tulltaxa. Tal. uppläste de ofta omnämnda 57, 60 och 61 S samt sökte visa, att dessa ej lemnade regeringen makt att förändra de af ständerna beslutade skatter och anslag. Om K. M:t kunde förfara hur han ville och tumma grundlagen, hvart skulle det då ta vägen. Professorn sade sig slutligen känna förebråelser deröfver, att han sjelf vid föregående riksdagar icke antingen vindicerat ständernas rätt, eller inkommit med ett förslag till förtydligande af de omtvistade paragrafernas tolkning. Åtskilliga talare hördes instämma, deribland prosten Janzon och kyrkoherden Englund. För afslav talade ytterligare biskop Bring, som vederlade den föregående talaren och framförallt lade vigt på att ständerna ej skulle söka tillegna sig en större rätt än grundlagens bokstaf tillade dem. Ordalagen i slutmeningen, hvilka voro så tvetydiga och obestämda, utgjorde för öfrigt intet värn mot det förmenta ingrepp, som gjorts i ständernas rätt. I biskop Brings anförande instämde prostarne Melen och Tegner, doktor Gumelius och domprosten Sonden Doktor Moberger sade att hans själ var bedröfvad, ty det föreföll honom som man sökte qvadratura eirculi. Han önskade ej att det högvördiga ståndet, som var det fridstiftande, skulle lemna efter sig ett så farligt testamente som den 8. k. ?klämmen?. Doktor Falk förklarade slutligen, att han ansåg det värdigt och nödigt, att ståndet visade att man kände grundlagarne. Diskussionen förklarades härmed slutad, hvarefter votering begärdes, som utföll med 25 röster mot 19. Härefter föredrogs sammansatta lagoch ekonomiutskottets betänkande n:r 4, tillstyrkande förändringar i röstberäkningssättet vid prestval och folkskollärares, klockares och annan kyrkosbetjenings tillsättande. Betänkandet afslogs, i hvad det rörde prestval, med 21 röster mot 12, och i afseende på folkskollärares m. fl. val, utan votering.