Aftonbladet – 27 april 1866, sida 3

Ye enee JA AUT UT VIDT INUTI SI VAAAG DATAVAGN lagarne för den representantkammare, tal. hade äran tillhöra, lemnat dess yngre medlemmar yttranderätt lika med de äldre — på något område hade de väl ansett, att äfven de förre, oaktadt sina ringa insigter och obetydligare erfarenhet, skulie kunna med sitt ord i någon mån gagna. Liksom individen behöfde ej blott förståndet, som reder och klarar tankarne, utan äfven fantasien, som, genom att framhålla utvecklingens, om än i dunkelt fjerran hägrande mål, gifver åt tankearbetet en viss riktning och innehåll; så hade tal. trott, att inom ridderskapet och adeln, hvars uppgift måste varit tänkt hög och vidtomfattande, äfven den unge, såsom framtidens naturlige representant, skulle kunna någon gång tjena, genom att uttala, hvad som rörde sig på djupet af hans själ. Men vore än det ungdomliga sinnet den jordmån, der de stora framtidsidgernas första hjerteblad skjuta fram; i den manliga betänksamhetens mark måste dock den späda plantan omsättas, för att, tuktad af erfarenhetens skarpa jern och härdad af verklighetens friska vindar, i sinom tid uppväxa till ett träd, både skönt och fruktbärande. Efter att sålunda hafva antydt, hur tal. fattade sitt riksdagsmannakall, tvekar han ej att fritt utsäga det ord, som utgjorde uttrycket för hans varmaste känslor, hans käraste önskningar, hans gladaste förhoppningar. Det ordet var skandinavismen. Tal. visste väl, att mången vid detta ord, som var för honom så stort och heligt, medömkansfullt höjde på axlarne eller iroge munnen till ett hånligt löje. Men — utropar tal. — svenske riddersmän, är det då en tanke, för hvilken jag behöfver blygas, att hvad Gud hafver förenat, det skola menniskor icke åtskilja! Och att Gud hade förenat Nordens trenne folk, derom bära deras språk, deras seder, deras istoria, deras religion alltför tydliga vittnesbörd, för att någon skulle kunna ens med sken af fördomsfrihet detsamma bestrida. Med sanning kunde på alla tre de nordiska länderna tilläm pas det, som om tvenne bland dem af Norges menige allmoge nordanoch sunnanfjells i en skrifvelse år 1449 förklarades, nemligen att Gud sjelf hafver dessa länder så fast tillsammansfogat, att de ej kunna från hvarandra åtskiljas utan otaliga mång folks förderf. Icke funnes let väl heiler nu någon, som ville påstå, att svenskens ställning till norrmannen och dansken ir densamma, som den, hvari han står till jorlens alla öfriga folk! Statsklokheten och omständigheternas kraf kunde väl bjuda, att ej brådstörtadt söka en politisk skandinavisk enhet; men aldrig skulle det väl kunna förnekas, att de skandinaviska folkens förening vore ett mål, värdigt att ett ädelt nordiskt sinne brunne derför, och till hvars ernående en hvar svensk, dansk eller norrman borde sträfva, i den mån han funne det förenligt med sitt eget fosterlands sanna väl. Ty detta vore och förvlefre dock oeftergifligt det, som städse måste intaga främsta rummet. Härmed hade tal. kort och, som han hoppades, oförtydligt tillkännagifvit sin ståndpunkt såsom skandinav. Utgående från denna, ville han nu jaga i betraktande det af grefve Björnstjerna och loktor Säve väckta, af utskottet afstyrkta förslag om beviljandet af ett reservationsanslag i 8000 rår årligen att ställas till K. M:ts-disposition, för att, efter förslag af vederbörande universitetsstyrelse, användas till honorarier för norska och danska vetenskapliga föreläsningars hållande vid rikets båda universitet, äl i Upsala som i Lund. Tal. hatade allr tvång: derföre skade han ej heller någon sammanslutning af de trenne brödrafolken förr, än de alla så genomträngts af öfvertygelsen om det förnuftiga och dermed äfven för dem samtligen gagneliga en förening, att denna ej längre kunde hindras, att den gjorde sig liksom af sig sjelf. Det vore ;) utifsån, det vore inif:ån, tal. ville, att den enande makten skulle komma. Men likasom blomman behöfde utifrån mottaga ljus och värme, för att den inneboende kraften skulle kunna atveckla sig och framträda, så måste ock tillfälle öppnas för Skandinaviens folk att komma i beröring med och lära känna hvarandra, för att deras slägtskap skulle blifva för dem sjelfva fullt medveten och genom detta medvetande behofvet af en sammanslutning till klarhet bragt. Tillfällen till en sådan ömsesidig bekantskap kunde på flerahanda sätt beredas och vore redan till en viss grad beredda. Att ettaf de kraftigaste meden till befordrandet deraf skulle vara de skandinaviska högskolornas inbördes närmande, vore tal:s fasta öfvertygelse; och att detta icke endast vore hans enskilda åsigt, utan att denna inom hela fäderneslandet af många lifligt omfattades, det bevisades bland annat af det sätt, hvarpa. den 2f Upsala studentkår för kort tid sedan utfärdade inbjudning till bildande af en stipendiifond i denna syftning af Sverges innebyggare mottogs. Från alla delar af riket hade insändts betydliga penningebidrag, med uttalande af de lifiigaste sympatier för stipendiets ändamål. Detta hade varit ett litet, så att säga preliminärt steg till de nordiska universitetens närmande: tal. hoppades, det representationen nu skulle taga ett stort steg i den af nationen sålunda anvisade rigtning, genom att bevilja det föreslagna reservationsanslaget af 8000 rdr årligen till honorarier för norska och danska vetenskapliga föreläsningars hållande vid desvenska universiteten. Ehuru tal. öppet bekände de skandinaviska folkens närmande till hvarandra utgöra hufvudskälet, hvarföre han önskade, det rikets ständer måtte, i motsats till utskottets förslag, bevilja nyssnämnda anslag, så hade han dock derjemte flera andra vigtiga skäl till en sådan önskan. Främst bland dessa stode det gagn för den fosterländska vetenskapligheten, hvilket, enligt tal:s öfvertygelse, vore att häraf förvänta. Hvad — säger tal. — är det väl, som gjort Tyskland så stort i vetenskapligt hänseende, om ej det utbyte af lärarekrafter, som der alltjemt egt och eger rum de skilda universiteten emellan? Så, ansåg tal., skulle otvifvelaktigt äfven hos oss en utomordentlig lyftning gifvas åt de akademiska studierna, om de olika äsigterna i än en, än en annan vetenskap finge tillfälle att här på nära håll mötas och med hvarandra mäta sina krafter. Icke menade tal., att det af den norska eller danska vetenskapsmannen framstillda skulle alltid eller ens merändels vara att föredraga framför det af de svenska universitetstäderna meddelade; men han höll före, att de olika vetenskapliga åsigternas brytning mot hvarandra skulle tjena att i ljuset framdraga sanningen och motverka det tyvärr alltför vanliga jurare in verba magistri, hvilket är all sann vetenskaplighets oundvikliga död. Skulle den föreslagna åtgärden på sådant sätt komma att blifva till stort gagn för de vetenskaper, hvilka äro vid våra universitet representerade, så skulle, fortsatte tal., en ej ringa förmån ligga ytterligare deri, att genom denna användning äfven de discipliner, för hvilka akademiska lärostolar för närvarande hos oss icke finnas, det oaktadt då och då blifva vid de svenska universiteten föredragna. Onekligen skulle detta förslags genomförande äfven bidraga att göra Sverges litteratur i brödraländerna känd och värderad, hvarigenom ej ringa både fördel och ära skulle åt de svenska vetenskapsidkarne beredas. Från ännu många synpunkter, slöt tal., skulle ändamålsenligheten af det ifrågasatta anslagets beviljande kunna uppvisas; men tal. ansåg ej sådant behöfligt inför ett stånd, der de immatenella intressenas värde och betydelse ej plägade underskattas eller tillbakasättas, der statens medel väl med samvetsgrann sparsamhet utdelades, men der man ej heller skydde en uppoffring, hvarhelst fosterlandets rätt förstådda bästa den påkallade. Tal. yrkade afslag på utskottets förslag och bifall till grefve Björnstjernas och doktor Säves motioner. Hr E. Fåhreus, frih. Åkerhjelm och hr Nor denfalk yrkade afslag och bifall till utskottets utgiftsafdelnings förslag till utlåtande. Frih. mr almiistrim erinrada am den gvåra ekannmicla